Droppar faller

Uppåt

2012-02-02T03:56:00.001+01:00

Ibland är det så enkelt. Inte lätt, men inte-komplicerat. Nytt uppdrag, jobb, och genast är det som om ... som om någon tände ljuset. Det finns färger. Jag ser längre än den närmaste metern omkring mig. Det är inte direkt svårt att göra lätta saker.

Jag hoppas så att det fortsätter vara så här.

But it seems so few are worth the breath to say

2012-01-19T03:45:00.000+01:00

Jag är i en grop igen, en mental/humörmässig grop, menar jag. Jag vet att det är en grop jag är i, att världen inte på riktigt består av den lilla plätt mark jag står på, väggar omkring mig och en bit himmel jag aldrig kommer att nå upp till, men det ändrar inte på ett faktum att det är en grop. Jag är inte säker på om jag kommer att behöva ropa på folk med stegar (eller om någon skulle komma om jag ropade), och/eller ta klättringslektioner, och det vore ju praktiskt om jag kunde ta mig upp själv ... men förr eller senare lär jag hamna här igen. Och jag behöver lära mig att inte göra det. Frågan är hur.

Empirin säger att jag skriver om ...

2012-01-02T21:27:00.004+01:00

(Klicka på bilden så kommer du till en större version.)

Frågor & svar

2011-09-06T15:54:00.002+02:00

Enkät hittad hos Julia Skott:

BRUKAR DU KOMMA I TID:
... jag brukar göra mitt bästa. *host*
HAR DU BRA KONDITION:
Lol no.
NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
Minns faktiskt inte. Släktfikat med Taisetsuna förra helgen?
HUR KÄNNER DU DIG NU:
Förkyld, trött, ganska nollställd men på det hela taget rätt okej.
VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Svart.
KAN DU LAGA MAT:
Ja.
VAD PLUGGAR DU:
Ingenting nu längre, men jag försöker lära mig nya saker hela tiden.
BLIR DU BRA PÅ KORT:
Oftast inte, särskilt inte om jag vet att jag blir fotad, men ibland så går det.
NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Tröttochsjuk-grät lite nån gång i helgen över en jobbgrej jag var orolig över, men det var inte mycket.
VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
Lite.
HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
Ja, var på övning med Kören. Att sjunga och träffa trevliga människor var visst ganska precis vad jag behövde.
DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Kaffe med mjölk och honung är ljuvligt. I brist på kaffe funkar svart te.
ÄR DU NYTTIG:
Just nu inte så nyttig som jag egentligen skulle vilja vara.
HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Har haft och har, om frilansande räknas.
ÄR DU BLYG:
Väldigt, men i en del situationer är jag bra på att dölja det.
VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
La la la, det vågar jag inte, det vågar jag inte säga, la la la.
VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Det är evigheter sen jag spelade tv-spel, men det var nog LittleBigPlanet.
VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
Hade frågan gällt datorspel hade jag svarat Planescape: Torment, men för tv-spel är det svårare att säga. Har inga riktiga favoriter där. Fast jag har tillbringat en hel dag framför MarioKart.
HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
När är man full?
HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
Ja, en gång, på grund av magsjuka, så diskret jag kunde.
JAG SOVER:
För sent och för länge.
VAD SA DU SENAST?
"Hallå", till lägenhetskamrat.
VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Nej, om inte Stockholm Pride räknas.
VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
Taisetsuna, eller ibland mamma.
VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
På kort sikt mat och kaffe. På längre sikt ... självdisciplin?
HAR DU SNYGGA SKOR:
Ja, jag har fått komplimanger för en del av mina skor.
VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
"Hallå", till Taisetsuna i telefon.
HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Ja.
HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Nej.
HAR DU KÖRKORT:
Nej.
ÄR DU ENSAM NU:
I rummet: ja, i lägenheten: nej, lägenhetskamraten och katterna är hemma.
VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Konserten på fredag.

Varför jag inte läser läsarkommentarer efter tidningsartiklar ...

2011-07-05T16:53:00.000+02:00

... om forskningsfynd. Eller efter andra tidningsartiklar. Varför jag inte borde göra det, i alla fall:

Typiskt exempel ur verkligheten, för den som absolut vill se ett sådant (uppsök på egen risk, dock Svenska Dagbladet snarare än Aftonbladet så det är inte så illa som det hade kunnat vara).

I korthet:

Forskare i artikeln: "Vi har undersökt frågan X genom att göra så här, och vår studie visar att Y."
Läsarkommentarer: "Det tycker inte jag, för jag tror att Z. Och feminister är onda!"
Jag: *headdesk*

Alltså, människor? Ni får förstås tycka och tro vad ni vill, och det är klart att forskare kan ha fel och har nått fram till felaktiga resultat flera gånger. Men vilket tror ni har störst chans att stämma - löst tyckande eller resultatet av en systematisk och noga granskad undersökning?

Min andra invändning låter jag Jostein Gaarder formulera:

[O]m du har en rund apelsin, så kan du inte "tycka" att den är kubformad. Du kan tycka att den är sur eller söt, men du kan inte "tycka" att den väger åtta kilo om den väger bara 200 gram.

(ur Sofies värld)

Med andra ord kan man förstås tro att undersökningens resultat inte stämmer, men man framstår bara som korkad om man påstår sig "tycka annorlunda". Och nej, man verkar inte mer ödmjuk heller genom att uttrycka sig så - snarare tvärt om.

Så, då var dagens pet peeve behandlad!

Eller, nej, vänta ... det var ju det där med onda feminister också. Fan. Jag antar att jag får ta det lite mer ingående någon gång också, men just nu har jag jobb att ta itu med. Så, mycket kortfattat: Nej, det är vi inte. Och, by the way, genusvetenskap är antagligen inte vad du tror att det är.

Silver and Gold

2011-05-24T16:10:00.003+02:00

Så där ja, prisförslag skickat. Man kan lugnt säga att den här delen av arbetet är det jag tycker sämst om. Visst, jag gillar att få in pengar, men ibland är det inte utan att man önskar att Den Gudagivna Prislistan fanns att hänvisa till.

Eller kanske bara att det gick att garantera att någonting fungerar och blir rätt.

I never give me their money

2011-05-23T17:27:00.000+02:00

Det här med att (tydligen) vara bra på det man gör och dålig på att ta betalt? Vet ni, det är ingen bra kombination. Jag kan inte alls rekommendera det. Även om man blir populär hos uppdragsgivaren.

"That's better. A little bit of hush."

2011-04-15T01:25:00.001+02:00

Jag började skriva det här inlägget i slutet av februari i år, dagen innan jag flyttade till Uppsala. Föga förvånande blev det alltså inte publicerat med en gång.

Det finns något jag inte kan skaka av mig i Doctor Who-avsnittet "The Idiot's Lantern". Jag har sett det tre gånger - med rätt långa mellanrum emellan, ska sägas, och i olika sällskap - och jag kan inte säga att det är mitt favoritavsnitt, även om det är helt okej. Det är rätt konstigt, även för att vara Doctor Who, och mer omöjligt än vanligt att tolka på ett bokstavligt plan, för händelserna som beskrivs är så uppenbart fysiskt omöjliga. Och så enkla att göra om till symboler ... mestadels. Jag har inte lyckats pussla ihop dem än, men vad jag bara inte kan bortse från är hur en massa människor förlorar ansiktet, deras familjer gömmer dem för att komma undan skammen, de ansiktslösa hämtas så småningom av polis och låses in, vilket bara kan ske genom att någon anger dem, och detta sker i nittonhundrafemtiotalets London, och berättelsen är skriven av Mark Gatiss.

Och jag ser mycket väl problemen i att tolka in homosexualitet i allt som homosexuella producerar, men dels finns det redan där i form av den tonåriga sonen i familjen som står i fokus, dels behöver man inte se längre än till Alan Turing för att inse hur 1950-talets England och att förlora ansiktet, gömmas undan och behandlas som brottsling står i förhållande till homosexualitet.

Fast det är svårt att koppla det till fenomenet TV.

Vad jag har för mig nu för tiden:

2011-04-12T04:33:00.002+02:00

Upplever den upsaliensiska våren. (Jag ska insupa den också, men det kommer längre fram när lite fler doftande blommor har slagit ut.)

Lär känna nya människor på löpande band; det blir lätt så när man är inneboende hos en trevlig och synnerligen social människa. Hänger med alla dessa.

Hänger med M.

Klappar katter. Kliar katter i nacken. Leker med katt #1. Jobbar på att övertyga katt #2 om att jag inte är farlig. Jobbar på att hitta ett sätt att få katt #2 att inte dra loss och leka med alla plastpåsar och all gladpack hon hittar. Jobbar på att övertyga katt #1 om att det är smart att låta bli att dricka vatten från tvättmaskinen.

Agerar sakkunnig i ämnet "män ur romantiskt/sexuellt perspektiv" åt ny vän utan erfarenhet på området. Dubbelsyftning oavsiktlig, men lämplig; min erfarenhet i dylik rådgivning är lite begränsad.

Programmerar, for fun and not for profit. Fräschar upp gamla kunskaper i C++, har just skrivit mina första program i Java (och är fånigt stolt) och ska så småningom ge mig på grunderna i Perl.

Sjunger en massa - i Kören en gång i veckan, samt med lägenhetskamrat och hens vänner med ojämna men hyfsat små mellanrum. Spelar musikinstrument ibland, när jag är ensam hemma dagtid. Bor vägg i vägg med ett litet barn som sover (och så bör få göra) från åtta på kvällen.

Väntar på att senast översatta boken ska komma ut i handeln. Tar steg, om än myrsteg, mot att försöka få nya uppdrag - från samma eller annat förlag.

Läser en massa. Har, sedan jag flyttade, tagit mig igenom Richard Dawkins' The Selfish Gene, Douglas Hofstadters Gödel, Escher, Bach: ett evigt gyllene band, Peter Nilsons Himlavalvets sällsamheter och Sara Lövestams nya bok I havet finns så många stora fiskar. Den sistnämnda höll mig vaken en hel natt, först för att jag inte kunde lägga den ifrån mig och sedan, när den var utläst, för att jag inte kunde släppa innehållet med tankarna (betyg, således: Läs, läs, läs!). Om GEBeEGB kan nog enklast sägas att den innehåller det mesta av allt det som jag älskar och har älskat - på det intellektuella planet, åtminstone - i böcker under större delen av mitt liv. Och att den antagligen är den bäst översatta bok jag någonsin har läst. (Fast jag är fortfarande inte särskilt imponerad av att Bach ska ha lagt in tonföljden b-a-c-h här och var i sin musik, ibland dolt (typ baklänges, eller med b-a i en stämma följt av c-h i en annan). Hur, exakt, är detta inte direkt egotrippat? Att jag sen ändå älskar Bachs musik är en annan sak.)

Återgår gradvis till min gamla, ohälsosamma dygnsrytm efter att ha haft en generellt tidigare förlagd, som jag trivdes bättre med, i ett par veckor.

Ett personligt meddelande

2011-02-27T02:11:00.000+01:00

Till dig som hittade min blogg genom att söka på sex matematik:

Jamen eller hur!?

Jamen faktiskt

2011-02-13T01:42:00.001+01:00

Jag gillar Isobel Hadley-Kamptz lite extra just nu:

Muskulärliberalismen tycks dock innebära mer muskler och mindre frihet.
Cameron vill exempelvis drastiskt minska invandringen och Storbritannien är redan västvärldens mest övervakade land. Han talade om att man måste tro på vissa liberala värderingar, som yttrandefrihet och lika värde oavsett kön eller sexuell läggning, för att vara britt. Jag drar slutsatsen att huvuddelen av den brittiska tabloidpressen är obrittisk och får omskolas. Eller vänta, värdet av yttrandefriheten då?

(Ur den här artikeln i gårdagens Expressen.)

Indeed.

Och så har jag nytta av artikeln i min översättning också! Many thx för klargörande, jag hade inte koll på det där själv.

Helt kort apropå Egypten

2011-02-11T18:40:00.001+01:00

Det är bra att Hosni Mubarak har avgått. Men jag hoppas att armén lämnar ifrån sig makten inom de två år som bestämts, och att övergångsperioden inte blir på samma nivå som eller värre än tiden före den. Världen har gott om dåliga erfarenheter av militärt styre.

Alltså jag bara måste

2011-01-28T22:18:00.000+01:00

Just nu har jag lust att skicka följande i ett paket adresserat till författaren till min text:

En flaska verbmedicin. Mot substantivsjuka.
Antihistamin. Mot hösnuva. Han lär dra på sig det när han slåss mot alla de där halmgubbarna.

Annars går det bra för mig.

Go Zettermark!

2011-01-25T03:28:00.000+01:00

Innan jag går och lägger mig vill jag bara uppmärksamma att Sofia Zettermarks första genusvetenskapliga artikel "En sockersöt reklamhora uppväxt bland dokusåpor", som handlar om tjejers bloggande och är baserad på hennes C-uppsats, nu finns tillgänglig på Scribd.com! Gå och läs!

... utifall att någon undrade, liksom

2011-01-25T03:09:00.001+01:00

Jag tänker bara titta in här klockan tre på natten och posta ett quizresultat som visar att jag är bloggberoende till 62 %.

62%
Created by OnePlusYou - Free Dating Site

Edit: Hittade länken till testet i bloggen Orsakverkan.

Ingen elchock här inte

2011-01-23T16:39:00.004+01:00

Den här artikeln om ett elöverkänslighetsexperiment fick mig att skratta så jag fick tårar i ögonen och höll på att ramla av stolen.

Labbet: Vill du vara med i ett experiment?
Elpatient: Beror på, vad ska ni göra?
Labbet: Du får ha en mobiltelefon intill huvudet i typ en timme, och så får du säga om det var jobbigt. Låter det okej?
Elpatient: Hmm ... Det låter ju lite jobbigt, men jag antar att det ska gå bra för den här gången.
Labbet: Okej. För att vi ska kunna se vad som händer i din hjärna lägger vi dig i den här stora eldrivna maskinen där du utsätts för ett extremt starkt magnetfält under hela experimentet. Det går bra, va?
Elpatient: Sure thing, inga problem!

Missförstå mig inte nu, det är säkert jättejobbigt att uppleva besvär kring elekriska apparater, men tittar man närmare på fenomenet med så kallad elöverkänslighet blir det så väldigt uppenbart att det inte är elen som är problemet.

Det ligger ingen skam i att ha psykosomatiska besvär. Pinsamt blir det först när man förnekar glasklara bevis på att man har fel.

Det blir bättre - inte bara en mem i oktober 2010

2011-01-18T21:01:00.004+01:00

Hittade den här hos Julia Skott, och tycker att den förtjänar att spridas vidare:

Och precis som Rebecca Drysdale säger i slutet av videon, efter att låten tagit slut: det är ju faktiskt inte bara HBTQ-ungdomar som blir mobbade. Alla andra som blir det kan också behöva påminnas: Skolan tar slut så småningom, och då kan du själv välja vilka människor du vill ha omkring dig. Det känns kanske inte som någon vidare tröst just nu, men det blir bättre.

I all korthet

2010-12-25T21:57:00.000+01:00

Ett par tankar som tycks återkomma i allt från barnuppfostran till krograggning: Men jag måste ju få och Men man kan ju inte.

Nej, det måste du inte. Jo, det kan man.

I samma klass som Alla vet ju att. Nej, alla vet inte. Många tror. Det betyder ingenting.

Kunde vi bara ta oss förbi de här idéerna så vore mycket vunnet.

Först så går det upp, sen går det ner, sen går det ner, sen går det upp, sen går det...

2010-12-18T02:57:00.000+01:00

ÄNTLIGEN tror jag att jag fattar grundprincipen. Jag har gjort några praktfel, men de var misstag och det är mitt första år. Kanske, förhoppningsvis, kan de anses vara ursäktliga. (Men JÄVLA ekonomikunskapsrädsla.)

Och så nattens lättnad:

Det är du som privatperson som beskattas för firmans resultat. Skatter och avgifter som redovisas i inkomstdeklarationen och som debiteras din slutskattsedel hör därför inte till företaget. Om du betalar F-skatten med pengar som finns på företagets bankkonto bokför du det som ett eget uttag.

- Frågor och svar, bokföringsnämnden

Det här gör saken så oändligt mycket lättare. Att det sen inte riktigt verkar stämma överens med vad som står i Skatteverkets broschyr ... Nåja. Jag vet typ hur jag borde göra.

(Jag är ärligt talat inte alls säker på om jag egentligen borde blogga om det här. Kanske kommer jag att ta bort inlägget. Alla ev. myndigheter, vänligen notera: jag har hela tiden haft för avsikt att följa lagar och bestämmelser. Om jag inte har gjort det så har det varit oavsiktligt, och om inget drastiskt och förvånande händer så kommer nästa års bokföring att vara helt som den ska. För övrigt handlar det alltså om form, inte innehåll: jag har full koll på vad jag har lagt firmans pengar på, nämligen sådant som hör firman till. Och, som sagt: experthjälp. Tar in den. För jag vill att det ska bli rätt.)

Klorna

2010-12-18T00:31:00.001+01:00

Okej, illa igen. Eller fortfarande illa. Jag fattar fortfarande inte det jag skulle behöva fatta inför dagen jag får hjälp med resten. Undrar om det är så här människor med svår tandläkarskräck känner sig när dagen med den inbokade tiden för kontroll närmar sig och de vet att de har ätit jättemycket socker? Det känns som om någonting dras åt kring strupen på mig, jag måste påminna mig själv om att andas och att göra det djupt. Och så förbannar jag mig själv, och letar flyktvägar, fantiserar om saker som skulle kunna hända före tisdag så att jag inte behöver gå dit, aldrig behöver tänka på sådant här mer. Men det här kan jag kan inte fly från. Jag måste göra det.

Doesn't it feel much better, uh-huh, when you've had a better day than yesterday?

2010-12-16T19:03:00.000+01:00

Så ångestklorna i bröstet ville inte släppa (seriöst, den som kom på ugglor-på-bröstet-formuleringen var verkligen prick på) och jag ringde mamma för att bara få prata av mig och få en verbal kram (och om kramen hade uteblivit så skulle det bara ha känts välförtjänt; helvete vad jag hatade mig själv i går). Och hon tog det lugnt och ställde precis rätt frågor och kände någon som hade koll på saken som hon ändå skulle prata med i dag, så hon erbjöd sig att fråga honom lite om vad jag borde göra och hur illa jag egentligen låg till, och ringa upp mig sen. Ja tack tusen tack gärna tack tack tack, sa jag.

Och så ringde hon upp igen i dag som bestämt och berättade att det var många som var oroliga så här, att jag inte, obs inte, behövde vara orolig, och att jag skulle ta upp med min bokade experthjälp (helst på förhand) att vi borde titta på det här också, men eftersom allt i teorin var i sin ordning så hade jag alltså inte något att oroa mig för.

Och jag ringde upp experthjälpen i fråga och fick i princip detta bekräftat. Ta med dig pappren, sa han jag pratade med, så tittar vi på det. Okej.

Så kanske fixar det sig ändå. Om jag överlever med frihet och både fysisk och psykisk hälsa i behåll till nyår, så ska nyåret firas like you would not believe. Håll tummarna för mig.

Panik skräck hjälp

2010-12-15T20:14:00.001+01:00

Givet min totala brist på koll i en företagsfråga där jag just nu skulle behöva totalkoll, eller i alla fall någon koll, är läget nu i stort sett ren IHMAIWTD. Jag har inte ens någon att fråga, och vet faktiskt inte alls hur jag ska ta mig ur den här situationen.

Jag blir nog kvar här ett tag till

2010-12-02T02:30:00.000+01:00

Skrev ju för ett tag sen att jag funderade på att lägga ner den här bloggen, men ... Nä, den får vara kvar. Jag har tagit bort några av de inlägg jag är minst säker på att jag vill låta vem som helst se, och redigerat en del i några andra, men det mesta är kvar. Även privata tankar om osäkerheter och sånt. Det ska väl vara lika okej för mig som för de bloggare jag läser, tänker jag.

Har också planer på att fortsättningsvis ta det lite lugnt med purple prose.

There, but for the grace of God ...

2010-11-18T00:33:00.001+01:00

Tant Agnes har en tävling i sin blogg: Årets kommentarstroll. Jag var på väg att nominera ett ganska fantastiskt fall jag läste om i våras hos Trollhare: någon på Twitter menade att Trollhare inte visste vad transsexualism var, förmodligen aldrig hade träffat en transsexuell, och givetvis inte själv kunde vara transsexuell eftersom han själv skriver i sin blogg att han är bög. Kunde det bli bättre? Någon som har så fel och ändå hävdar sin ståndpunkt så envist med ett så förolämpande resultat?

Men så läste jag igenom kommentarerna i Trollhares redogörelse för händelserna (själva tweetsen är nog försvunna sedan länge). Medan jag läste fick jag intrycket av en person som var mycket ung (antagligen fortfarande tonåring), knappt insatt i ämnet och därför antagligen ny på området, och som verkligen brydde sig om frågan och antagligen faktiskt var helt övertygad om att hon hade rätt. Hon hade tvärfel, förstås, och borde ha vetat bättre, och gjorde bort sig rejält. Och det kunde lika gärna ha kunnat vara jag.

Hur många gånger har jag inte givit mig in i diskussioner och vägrat ge upp inför en motståndare som hävdar uppenbar idioti? Och i hur många av de fallen har jag i själva verket betett mig som en idiot och vägrat inse att jag faktiskt haft fel? Jag vet faktiskt inte. Fördelen, och faran, med nätdiskussioner är att man kan lämna dem så fort man tröttnar. Man kan glömma dem med gott samvete, för oftast har man faktiskt mer angelägna saker att ägna sig åt. Jag har nog aldrig visat riktigt samma grad av dumhet i en nätdiskussion som twittraren här, men både vid och borta från tangentbordet har jag klantat mig hårt i diskussioner. Oftast har diskussionen då också handlat om någonting som verkligen spelat roll för mig. Det är rena turen att jag aldrig har blivit upplyst om något av mina värre misstag genom någon form av dialog, utan alltid kunnat läsa mig till kunskapen.

Så, nej, det blev ingen nominering från mig. Jag hoppas i stället att Twittertrollet både har fått bättre koll i transfrågor och mer nätvett - och, ärligt talat, folkvett. Och har fått ett bättre utlopp för sitt engagemang, om ett verkligt sådant nu finns. Det är lätt att brinna för saker, men det finns bättre saker att göra med den energin än att starta flamewars.

Och kvällens låt är:

2010-11-15T22:36:00.002+01:00

Alanis Morissette – Not The Doctor

I don't want to be the filler if the void is solely yours

I don't want to be your bottle of single malt whiskey hidden in the bottom drawer

I don't want to be a bandage if the wound is not mine

Lend me some fresh air

I don't want to be adored for what I merely represent to you

I don't want to be your babysitter, you're a very big boy now

I don't want to be your mother, I didn't carry you in my womb for nine months

Show me the back door

I don't want to be the sweeper of the eggshells that you walk upon

I don't want to be your other half, I believe that one and one make two

I don't want to be your food or the light from the fridge on your face at midnight

Hey, what are you hungry for?

I don't want to be the glue that holds your pieces together

I don't want to be your idol, see, this pedestal is high and I'm afraid of heights

I don't want to be lived through a vicarious occasion

Please open the window

I don't want to live on someday when my motto is last week

I don't want to be responsible for your fractured heart and its wounded beat

I don't want to be a substitute for the smoke you've been inhaling

What do you thank me for?

Visiting hours are nine to five

And if I show up at ten past six

Well I already know that you'd find some way to sneak me in

Mind the empty bottle with the holes along the bottom

You see, it's to much to ask for

And I am not the doctor

Oculi non avertens

2010-11-15T15:17:00.000+01:00

Jag funderar på att stänga den här bloggen. Kanske starta en ny där jag är säkrare på vad jag vill skriva om, när jag är säkrare på vad jag vill skriva om. Jag har blivit osäker på hur privat jag vill vara här fortsättningsvis, och om jag vill skriva om yttre eller inre saker. I alla fall måste det bli något som jag typ är bekväm med att folk - människor, riktiga människor som andas och äter och blir frustrerade - läser.

Don't give us no sass or we'll kick your ass

2010-11-03T03:06:00.003+01:00

(Bara drygt två veckor senare.)

"Elin, när flyttar du tillbaka hit?" frågade 81G.

Så snart det bara går, ville jag svara. Det blir så sällan jag får träffa mina vänner i Uppsala, alldeles för sällan. Jag minns inte när jag senast var så lycklig som i lördags kväll.

Förra veckan var en smula tung, om man säger så. Mycket att göra. Mycket som borde ha gjorts. En del som inte hanns med. Framför allt: dumheter av en massa slag, som Europadomstolens beslut om att tillåta samvetsvägran för aborter (även för hela sjukhus - som om ett sjukhus skulle kunna ha ett samvete) ... "Nå, i helgen får jag i alla fall träffa vettiga människor," sa jag till Taisetsuna i telefon på torsdagskvällen.

Vi kom hem till Göringsson, fixade maten, fixade i festlokalen, fixade oss själva. Drack innovativ fördrink som lovordades av ungefär precis alla. Inledde måltiden under högtidliga former. Vi skålade i bål och vin och öl och likör för gravt tvivelaktiga saker, hyllade varandras matlagning på närmast rituella vis och läste högt ur märkliga litterära - jag använder termen i vid bemärkelse - verk. Dator, stereo och monsterhögtalare kopplades samman för att Spotify och en av 81B specialkomponerad spellista skulle kunna ge tillställningen bakgrundsmusik, och jag (som stod för datorn och dess nätuppkoppling) tillät mig att känna mig lite tech-savvy, även om det knappast var befogat givet hur små teknikkunskaper insatsen egentligen krävde. Bakgrundsmusiken hamnade förstås så småningom i förgrunden, och diskussioner kring lämplig musik att spela uppstod, liksom kapning av spellistan. Det diskuterades musik, politik, sex, religion, studier och nördigheter. Kort sagt stormtrevs jag.

Men kanske var det inte under själva festen jag var så lycklig. Jag minns definitivt att jag också var socialangstig, frustrerad, kände mig klumpig och saknade människor som inte var där. Det perfekta ögonblicket kom utan tvekan först dagen därpå. Det var en fantastiskt vacker dag, en av de sista med gula och röda löv på träden och sol som värmde. Jag satt på bussen på väg ut ur Uppsala, och som i en dålig dramaserie lyssnade jag på Filters "Take a Picture" medan jag gick igenom gårdagens bilder i kameran. Vad glada alla såg ut, tänkte jag. Vad vi log och skrattade. Vad det strålade om mig. Vad lycklig jag måste ha varit. Och jag var glad också. Ju. Jag minns att jag satt där bland alla de där människorna som jag träffar så förtvivlat sällan nu för tiden, och det räckte att jag bara var där bland dem för att jag skulle le så där.

Jag ska ta mig tillbaka till er. Så snart det bara går.

Lila dag

2010-10-28T04:09:00.002+02:00

Jag hade tänkt ändra min profilbild på Facebook till någonting hellila, men det blev inte av och hur som helst hittade jag ingen bra bild att använda. Nå, det var nog knappast där jag behövde synas tydligast. Folk som ser min profilbild på Facebook lär veta vad jag tycker och känner ändå.

Däremot: stickad tröja i olika lila nyanser. Den hade fördelen att dessutom vara lämplig för årstiden. Det är kallt i slutet av oktober, så det var nog lika bra att jag inte hittade min lila tunika. Till tröjan: knälång kjol (vanlig jeans-) samt lila strumpbyxor. Dem var det däremot ganska kallt att cykla i fem plusgrader och regn i, men värt det. Att jag har ett par varma lila vantar och en lila halsduk var bara en bonus i sammanhanget, liksom den delvis lila scarfen jag knöt runt huvudet för att hålla öronen varma under cykelhjälmen. Jag funderade på att måla ögonlocken lila också, men dels kliar ögonlocken så vanvettigt ett par dagar efteråt när jag har använt min lila skugga, dels behövde jag komma iväg hemifrån någon gång. Och någonstans får det väl förmodligen räcka också.

Jag satt på biblioteket och arbetade. Dels får jag mer gjort då, dels innebar det att människor faktiskt kunde se mig. Unga människor. Unga människor som kanske väldigt ofta känner sig väldigt fel och skulle kunna behöva någon form av uppmuntran och stöd utifrån. Lite som jag, en gång i tiden. Som några jämnåriga omkring mig, kan jag tänka mig, en gång i tiden. Det var mycket jag inte fattade än när jag gick i högstadiet och i början av gymnasiet. Jag hoppas att jag inte gjorde någon alltför illa; jag vet att jag sa ett par riktigt korkade saker och har säkert glömt många fler.

När jag för ett par dagar sedan gick igenom gamla saker på vinden i huset där jag växte upp hittade jag, bland mycket annat, ett lila satinband. Det knöt jag fast på cykeln i dag innan jag gick in på biblioteket. Kanske var det någon som såg det och gjorde kopplingen. Kanske gjorde det någon skillnad, om än aldrig så liten.

2010-10-26T03:31:00.001+02:00

Jag befinner mig i en period där det är fullständigt omöjligt att skriva någonting alls som ska läsas av någon annan än mig själv och som är längre och mer komplicerat än ett kort, enkelt meddelande. Jag har några åtminstone halvskrivna blogginlägg sparade, som kanske slutförs och publiceras någon gång, förhoppningsvis inom kort. Dessutom har jag givit mig på att skriva en fiktionsgrej som jag hoppas komma någon vart med. Den är bara för mig själv, men jag refererar till den med något-slags-arbetstiteln Det där som aldrig hände. Inte så mycket en titel som en ren beskrivning, egentligen, men that's beside the point för det är egentligen lite smått fantastiskt att jag skriver fiktion. Har inte kunnat det sedan sjuan, knappt. Det har varit för svårt och jobbigt och krångligt och jag har aldrig riktigt fattat principen, hur jag ska tänka, men nu går det av någon anledning. Peppar peppar.

Har fått jobbschema också (förutom nytt uppdrag, om jag inte redan har nämnt det), och november ser ut att bli rätt upptagen, men får jag någon sekund över så kanske jag använder idén i något slags privat NaNoWriMo-grej.

Exempel på sådant som får mig att säga "squee!"

2010-10-11T02:59:00.002+02:00

Ooderna är ett av mina favoritfolk i Doctor Who. De dyker först upp som slavfolk i ett avsnitt i säsong 2 i den nya serien, för att sedan få en ny, större roll i ett avsnitt av säsong 4. Jag gillar dem av flera anledningar, varav de flesta innebär spoilers, men inte minst är ett av deras musikaliska teman ett av de bästa i hela serien.

Av den anledningen blev jag väldigt glad när jag följde en länk in på BBC:s hemsida för Doctor Who och hittade följande:

Ood Music
According to composer Murray Gold: "Through the translation circuits, the Ood language is rendered into Latin, which is the closest in style and spirit to Classical Ood (as opposed to modern Ood) so that's how we, and Donna, hear the song. In Latin.

The first part of the Ood song is:

Cum tacent clament. Serva me, servato te

This translates as:

"While we are silent, we are screaming. Save me and I will save you."

And the song of freedom is:

Dum inter homines, sumus colamus humanita (cum tacent clament)

Which translates as:

"When amongst humans, we should be humane."
Special thanks to Keith Temple, Murray Gold, Peter Ware and Jim Sangster.

Språknörd som jag är gillar jag verkligen att 1) det är inte bara nonsensord som sjungs, det är ord med verklig mening, och 2) den levande TARDISens telepatiska översättningsverktyg har känsla för stil m.m. och kan översätta till andra språk än lyssnarens eget för att det passar bättre i situationen. Så tänker en riktigt bra tolk.

(Däremot stämmer inte översättningarna ovan riktigt. Cum tacent clament betyder snarare 'När de tiger, skriker de' eller, friare, 'Deras tystnad är mer talande än några ord' [1].

Serva me, servato te betyder så vitt jag vet 'Tjäna mig, så ska jag tjäna dig'. Kanske menade man Salva/salvato?)

Över huvud taget är musiken i Who generellt fantastisk. Och jag måste få tag på resten av serien!

Bases or toppings?

2010-09-28T19:50:00.001+02:00

Visst är det här en helt fascinerande artikel?

To Slide or to Slice: Finding a Positive Sexual Metaphor

Amerikansk kultur, metaforik, sex och analys på en gång! Me like.

Kanske socialdemokrat?

2010-09-22T14:13:00.000+02:00

Sist skrev jag ju att jag tänkte organisera mig i något politiskt parti, och funderade över vilket. Ja, utvecklas Socialdemokraterna i den här riktningen känns de som ett väldigt tänkbart alternativ:

Peter Weiderud: Så blir Socialdemokraterna på nytt ett statsbärande parti

Se till att inte tumma på jämställdheten eller hbt-rättigheterna bara, okej? (Inklusive b-et och t-et i hbt.)

Ur besvikelse, nederlag ...

2010-09-20T05:39:00.001+02:00

(Soundtrack.)

Jag är kluven. Nej, missförstå mig inte, jag är inte det minsta nöjd med valresultatet, rödgrönröstande med F!-sympatier som jag är. Men hur oväntat var resultatet egentligen?

Jag var på väg att börja skriva en statusuppdatering på Facebook: "Okej, så drygt fem procent av Sveriges befolkning är rasister, homofober eller mer än lovligt naiva. Är vi verkligen förvånade?" Men så stannade jag upp och tänkte efter.

Jag var inte särskilt förvånad direkt efter att resultatet blivit klart*. Besviken, ledsen och arg, ja, men inte så förvånad, både vad gäller att Alliansen vann och att det där främlingsfientliga och värdekonservativa partiet, ni vet vilket, tog sig förbi fyraprocentsspärren och in i riksdagen. Opinionsundersökningarna pekade på Alliansseger, och så mycket uppmärksamhet som det där lilla partiet har fått av media - så mycket att jag faktiskt inte tänker nämna dem vid namn; jag vill varken ha hit troll eller ge partiet ännu mer uppmärksamhet - så är jag inte ett dugg förvånad över att de fick en massa röster. En annan gång ska jag skriva om exponeringseffekten; i natt nöjer jag mig med att länka.

Men så många?

5,7 procent. Det är mer än var tjugonde röst. Mer än var artonde.

Var artonde röstande hatar muslimer, invandrare, icke heterosexuella, transpersoner, eller någon annan av de minoritetsgrupper som svartmålas på ett eller annat sätt av det här partiet. De, de som röstade på dem, bryr sig åtminstone så lite om personer ur de här grupperna att de är beredda att ge makt åt någon som aktivt arbetar för att göra livet sämre för dem. Blotta tanken får mig att må illa.

Och tydligen stödjer nästan halva Sveriges befolkning den regering som är ansvarig för utförsäkringarna. Bland annat. (I en värld som såg mer ut så som jag ville skulle herr socialminister Hägglunds behandling av utredningen om könskorrigerande behandling också vara en faktor, men jag kan ha förståelse för att det inte direkt berör så mångas liv och att de därför inte känner till det.) Just nu vill jag skrika Är ni helt dumma i huvudet? Vill ni ha det så här?! åt dem, men det vore liksom inte så konstruktivt**.

För övrigt har ingen valkampanj engagerat mig så mycket som den här. Aldrig har jag upplevt att så mycket stått på spel i ett val, och aldrig har så många frågor verkat så relevanta. Men jag har heller aldrig fortsatt att känna mig så driven efter att ett val varit avgjort. Nu måste vi vända det här! säger någon liten röst inuti mig. Vi måste göra något! Så här kan det inte få fortsätta! Den ena idén om sätt att påverka efter den andra dyker upp i huvudet på mig, från att återuppväcka gamla politiska körer till att bättra på mina retoriska förmågor, men framför allt funderar jag över vilket parti jag ska gå med i. Det måste komma först, för det är faktiskt vad som har störst chans att ge effekt. Men över lag tänker jag arbeta med de medel jag har tillgängliga och bland dem jag kan nå ut till. Det är vad var och en av oss kan göra. Det, och att inte låta oss spelas ut mot någon.
---
*I den mån det nu är klart. Alla röster är ju inte räknade än, först på onsdag är det helt klart. Men det skulle förvåna mig starkt om någonting rubbades i någon betydande riktning åt något håll nu.

**Konstruktiv och vettig är däremot Sara Lövestam; se till att läsa hennes valkommentar. Läs också valkommentaren borta på Författarambitioner; den uttrycker i rätt stor utsträckning vad även jag känner och tänker, och gör det dessutom på ett klarare och mer sammanhängande sätt; se taggen nedan samt klockslag för publicering.

Eeehm.

2010-09-14T15:18:00.000+02:00

Hanna Fridén har gjort ett test igen, möjligen en smula mindre seriöst den här gången. Frågan är alltså "Vilken behå-typ är du?", och, ööh ... Jag är tydligen mjuk och vårdande. Och en dörrmatta. Vete sjutton hur jag fick det resultatet, tyckte inte att jag svarade så värst mycket åt det hållet ... kanske för att jag svarade "romantisk" på frågan om hur de flesta av mina bh:ar ser ut? (Körde uteslutningsmetoden.) Kul test hursomhelst.

Och ja, "mjölkerska" lär man ju få höra ett tag ...

Mumma!

Vilken BH-typ är du?

Viiill inteee.

2010-08-30T16:38:00.000+02:00

Alltså. Smygförkylning med halsont och allmänt slemmande och hängighet. PMS; icke-ömtåliga och icke-tunga föremål som inte gör som jag vill blir slängda i väggen (typfall stolskudde som hela tiden glider av). Bananflugor dör, i mängd, dock inte de mängder jag skulle önska. Stress, om än bara lite - jag hinner, men det finns fortfarande kvar att göra.

Avresa mot London på onsdag kväll dock; det blir trevligt. Kunde förvisso vara ännu trevligare, se ovan, men ser definitivt fram emot det. Shopping, se en massa saker, hänga med Taisetsuna en vecka och ta det lugnt. Förvisso korrläsa under tiden, men det känns okej.

Men vad jag helst skulle göra fram till dess: ordna allt för resan så att väskorna är färdigpackade och biljetterna till flygplatsen fixade. Därefter krypa upp i sängen med en bra bok samt typ ett kilo frukt, en kanna te och en burk honung inom räckhåll.

I stället: grovöversättning (och reseförberedelser, förvisso).

Märkligheter

2010-08-24T14:32:00.000+02:00

Man översätter klart för natten, pratar lite med partnern i telefon, stänger av datorn, går och lägger sig. Man vaknar några gånger under morgonen, går upp för att dricka vatten, gå på toa, sånt. Fortfarande halvsovande går man och lägger sig igen. Så småningom vaknar man* på riktigt, går upp, sätter sig vid datorn. Datorn är på, och när man kört musen lite fram och tillbaka så skärmen går igång ser man att inloggningsskärmen visas.

O-kej.

*OK, V lär typ slå mig för det här inlägget

Pride 1,5

2010-08-17T03:34:00.001+02:00

Mer om Pride, då ... Fredagen var magisk. På lördagen hände det roliga saker, och jag tror att jag lärde mig en massa, både sakkunskaper och livskunskaper. Kan det inte räcka så?

Klart det kan. Det är ju jag själv som skriver, och som vill gå in mer på detalj. Men det är ... tja, det är inte det att så mycket inte blev som jag ville, men däremot var det en del som i hög grad inte blev som jag ville.

Pride 1

2010-08-08T04:24:00.000+02:00

Det har blivit så svårt att skriva. Det är så mycket som kommer i vägen.

Tiden räcker inte till, inte ens för enbart arbete och verkligen inte för annat utöver det och det livsuppehållande. Jag gör en del annat ändå, delvis för att det på sitt sätt också är livsuppehållande. Somligt behöver man för att överleva, annat för att orka med livet.

Till det jag gör för att orka hör att besöka Pride. Jag kom till Stockholm sent på torsdagskvällen. Det första jag såg när jag klev på mitt tunnelbanetåg var en reklamaffisch vars budskap relaterade till Pride. Det var då det gick upp för mig att det hade börjat, att jag var där, att jag upplevde det igen. Det var på riktigt och det var nu. Äntligen.

Jag skulle gärna skriva mer om Pride, och det kommer mer om det. Det är bara det att mina ögon går i kors just nu, och att jag måste blunda med ena ögat för att kunna fokusera på skärmen. Sömnen kallar på mig, och jag måste lyda. Återkommer.

Sex och avancerad matematik

2010-07-18T19:46:00.002+02:00

Så jag gjorde då sex(ualitets)testet på Sex & Blandat (länk nedan), och det gick tydligen rätt bra:

DU ÄR GRYM JU!
Du kan mycket, mer än de allra flesta. Du tycker att nyheter om sex och könssjukdomar är viktigt och intressant. Ibland, i ditt nöje, kanske du missar vissa detaljer - men vad gör det? Du har en riktigt bra koll, vet hur du skydda dig, känner igen en sjukdom när den drabbar dig och hur den ska behandlas. Det är inte många som gör, grattis! Hur mycket kan du om sex? Testa dig på Sex & Blandat och bräck din polare!

Score: 26 out of 30, giving a ratio of 0.866666666667, selecting grade 0.7

Älska de avancerade uträkningarna på slutet. Flest decimaler vinner!

[Testresultatstexten lätt redigerad för att få radbyten och så, eftersom det behövdes.]

2010-07-18T01:27:00.001+02:00

Titta, en ny bokliste-mem! Den här är inriktad specifikt på fantasy och science fiction. Jag gillar!

Regler:
Fetstila de titlar du har läst.
Om du inte läst just den boken men annat av författaren – fetstila författaren.
Kursivera de titlar du vill läsa.
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött.
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den.
+ framför boken betyder att du äger den.
x framför de du påbörjat men inte avslutat den.

Jag fetstilar även författaren om jag har läst andra böcker och den som anges här. Om jag har några men inte alla delar i en serie blir det plus framför ändå. Bara de jag verkligen inte vill läsa, ens av nyfikenhet ("är det verkligen så illa som de säger?"), blir överstrukna.

J R R Tolkien – Sagan om ringen
~~David Eddings – Sagan om Belgarion~~
~~David Eddings – Sagan om Mallorea~~
Douglas Adams – Liftarens guide till galaxen
Robert Jordan – x Sagan om drakens återkomst
Katharine Kerr – * Sagan om det magiska landet Deverry
Philip Pullman – Den mörka materian
+ Neil Gaiman – American Gods
* Audrey Niffenegger – Tidsresenärens hustru
Stephenie Meyer – Twilight
Charlaine Harris – Serien om Sookie Stackhouse
China Mieville – x Un Lun Dun
C.S Lewis – Narnia-böckerna
* Ellen Kushner – The Privilegie of the Sword
Johanne Hildebrandt – * Sagan om Valhalla
Jean M Auel – Grottbjörnens folk
H.G Wells – The invisible man
J.K Rowling – Harry Potter-serien
Naomi Novik – Temeraire-serien
+ Robin Hobb – Fjärrskådar-serien
Margit Sandemo – Sagan om Isfolket
Terry Brooks – Shannaras ättlingar
* Tad Williams – Minne, sorg och törne
Ursula LeGuin – x Övärlden
+ Neil Gaiman – Neverwhere
George R R Martin – x A Song of Ice and Fire
* Steven Erikson – The Malazan Book of the Fallen
* Diana Gabaladon – Främlingen
Bram Stoker – Dracula
* Richard Morgan – Altered Carbon
William Gibson – Neuromancer
Scott Lynch – Gentlemannarövarna-serien
* Susanna Clarke – Jonathan Strange and Mr Norell
John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in
* Patricia A McKillip – Ombria in Shadow
Christoffer Paolini – Eragon
Raymond E Feist – * Imperiets dotter
* Julie Bertagna – Exodus
* Roger Zelazny – Enhörningens tecken
Mårten Sandén – Den femte systern
+ Terry Pratchett & Neil Gaiman – Goda Omen
+ Michael Ende – Den oändliga historien
* Patricia Briggs – Moon called
* Julia Sandström – På ödets vingar
* Cory Doctorov – Little Brother
Isaac Asimov – x Stiftelsetriologin
* Joe Abercrombie – The blade itself
* Poppy Z Brite – Lost Souls
* Alan Campbell – Deepgate Codex
* Jasper Fforde – Thursday Next
* Jonathan Maberry – Patient Zero: A Joe Ledger Novel
* K.J. Parker – The Fencer Trilogy
* SM Peters – Whitechapel Gods
*Elizabeth Moon – Sagan om Paksenarrion
Stephen King – Pestens tid
Jim Butcher – The Dresden Files
Nicklas Krog – Triologin om frihetskriget
* Dan Simmons – The Terror
* Ann VanderMeer och Jeff VanderMeer – Fast ships, black sails
* Michael Chabon – The Yiddish Policemen’s Union
* Jonathan Barnes – Somnambulist
Laurell K Hamilton – ~~Anitha Blake, vampire hunter-serien~~
* Saga Borg – Jarastavens vandring
* Mary Gentle – Grunts
* David Gemmel – Legender från Drenai
Ray Bradbury – Farenheit 451
Anthony Burgess – A Clockwork Orange
+ Lewis Carroll – Alice i Underlandet
Philip K Dick – Do androids dream of electric sheep?
William Golding – Flugornas Herre
Frank L Herbert – Dune
PD James – Children of men
Stephen King – The Shining
Richard Matheson – I Am Legend
Cormac McCarthy – The Road
+ Terry Pratchett – Discworld serien
Ann Radcliffe – * The Mysteries of Udolpho
* Jose Samargo – Blindhet
+ Mary Shelley – Frankenstein
Robert Louis Stevenson – The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde
+ H.G. Wells – Tidsmaskinen
* TH White – The sword in the stone
John Wyndham – Day of the Triffids
Cornelia Funke – Bläckhjärta
J.M. Barrie – Peter Pan
* Charles de Lint – Onion girl
* Emma Bull – War of the oaks
Paul Auster – * I de sista tingens land
* JG Ballard – The Drowned World
* Margaret Atwood – Den blinde mördaren
Arthur C Clarke – 2001: A space odyssey
* Douglas Coupland – Girlfriend in a coma
Franz Kafka – x Processen
+ Stanislaw Lem – Solaris
Doris Lessing – * The Memoirs of a survivor
* Walter M Miller Jr – Canticle for Leibowitz
Haruki Murakami – Fågeln som vrider upp världen
+ George Orwell – 1984
* Christopher Priest – The Prestige
* Alastair Reynolds – Revelation space

2010-06-23T17:58:00.000+02:00

OK, så jag är inte den mest väluppdaterade av alla människor ... Hålls Europride i Polen i år? Alltså, det är ju säkert bra, de kan behöva alla regnbågar de kan få (så att säga), men jävlar vad jag skulle vara nervös om jag åkte dit. Protestaktionerna pågår ju tydligen redan nu (på nätet).

Nu åter till pre-födelsedags-fika-förberedelser; mamma och ev. syster kommer hit om en timme ungefär. Och jag ska dammsuga, duscha och dekorera en tårta till dess. Hörs!

gnisslande ljud solljus

2010-06-16T02:42:00.001+02:00

Utbyta blogglänkar är kanske lite som att utbyta blod, så där som i gamla barnböcker (och John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in) när vännerna ska bli blodsbröder och intill döden lojala varandra. Någon metaforisk blodsmitta är jag inte rädd för, men kanske skräms jag av eventuella överförda själars närvaro.

När jag började skriva här var det i ensamhet; så vitt jag visste var det ingen alls som läste vad jag skrev, och av de som eventuellt läste var det definitivt ingen jag kände. Så är det inte längre. Minst tre bekanta par ögon (fyra, om man räknar honom vars ögon jag aldrig har sett eftersom vi inte har träffats utanför nätet) läser nu det som publiceras här. Det gör att jag kanske tänker efter ett extra varv innan jag publicerar. Tvekar, oftare. Men jag skulle verkligen inte vilja ha det annorlunda.

... som vanligt har jag glömt min snygga slutpoäng. Äh.

Jo då, jag lever fortfarande.

2010-06-13T22:52:00.005+02:00

Det har varit ett långt uppehåll i bloggandet, det har det. Snabb uppdatering: C och N är nu utflyttade till egen lägenhet, och C verkar väldigt nöjd - N har jag inte pratat med, men jag tror att hen har det bra. Jag har varit i Uppsala och Stockholm ett par gånger och träffat Taisetsuna, M, kören, Regina och andra. M har också glatt mig med att vara här på besök ett par dagar, under vilka vi även hann träffa min relativt nya bekantskap Em under intressanta former. Jag är med i en ny kör, men vet inte om jag vill vara kvar särskilt länge till. Översättandet går framåt men trögt. Det finns utkast till blogginlägg (skrivna efter den 11/4) om:

Omöjliga önskemål
IDAHOT och transfobi (känns som att det krävs antingen rätt lång väntan eller rätt rejäl omarbetning före publicering av den texten)
Andras texter om sex och (o)frivillighet
Knullträdet
Väsenskvinnor (jomenvisst är jag sen av mig)
geek style dirty talk

Åh, och så har jag ju bytt utseende på bloggen ganska rejält. Synpunkter? Ser det gräsligt ut? Snyggt? Reaktioner, tack!

Jag är JÄTTEJÄTTEDUKTIG.

2010-05-17T18:22:00.000+02:00

Skrivit läskigt mejl (läskigt för mig, alltså) för att reda ut oklarheter med förlaget.

Ringt banken och anmält mig för företagspaket; hade redan intresseanmält, men det behöver gå snabbare än det gjorde.

Skrivit mejl med länktips och beröm till en av mina favoritbloggare, barasådär. Hade aldrig gått för ett år sedan.

Svarat på mejl från chefen i bokhandeln och sagt att jodå, jag kan jobba de efterfrågade dagarna.

Inte svimmat under något av ovanstående (fast fått panik och ringt Taisetsuna en gång, under första punkten).

Rätt bra, på det hela taget.

Ja-ag klär, jag klär av mig na-aken

2010-05-12T22:40:00.001+02:00

Nu - inte precis just nu, men nyligen - har jag skickat iväg bilderna på mig till Julia Skotts Kroppsbilder-blogg. Det är två bilder, en väldigt avklädd och en bara ganska avklädd. Gissningsvis skickas det massor av bilder dit varje vecka, så det tar nog ett tag innan mina publiceras.

Jag kunde ändå inte låta bli att kika in och kolla efter, och det var då det sög till i magen på mig och jag insåg att hjälp, jag ska visa brösten på nätet! Bilderna är anonymiserade så tillvida att mitt ansikte inte syns på dem och ett par andra kännetecknande saker är borttagna. Däremot är bakgrunden på intet sätt maskerad, vilket öppnar för den intressanta möjligheten framöver att någon bekant känner igen Taisetsunas sovrum och gör kopplingen till mig. Nåja, det är nu inte så sannolikt, och hur som helst är det väl något jag kan leva med. Ville jag verkligen inte att folk såg mig nästan naken skulle jag inte låta publicera bilder på mig i bara stringtrosor på välbesökta webbsidor.

(Och så ska man välja etiketter för inlägget, och då klickar man på "Visa all[t]". Srsly.)

Korrigering för affekt

2010-05-09T00:38:00.000+02:00

Det finns saker man inte ska blogga om när man är arg eller frustrerad på dem. Vänner är en sådan sak. Vad jag skrev men nu har raderat i förra inlägget var förvisso sant, men hela nätet behöver inte veta det, och den det gäller behöver inte riskera att snubbla över det.

Och nu:

2010-05-06T01:49:00.004+02:00

C och N är fortfarande kvar. Soc är jobbiga mot C, men de har åtminstone till sist gått med på att täcka upp hyran för en lägenhet åt henom och N tills C fått jobb. Givet C:s sociala kompetens borde ett sådant inte vara några problem att få, så länge hen inte hinner gå in i väggen innan dess.

Det har visat sig att jag inte kan vara den gudmor jag hade velat vara för N, och det grämer mig. Mycket. Jag har helt enkelt inte den mängden tålamod jag skulle ha behövt, och att jag har svårt att hålla huvudet kallt när jag blir frustrerad visste jag redan. Inte så att jag gör N illa på något sätt, men det blir så fel så ofta. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig kvällar och morgnar som blir kedjor av konfliktsituationer, den ena efter den andra. Jag hade aldrig kunnat tänka mig hur det känns att höra vrål efter vrål av NEEEEEEJ! från ett barn och se barnets ansikte förvridas i ilska och besvikelse och tårar forsa för att jag behövt gå på toaletten, eller frågat om hen ville ha något att äta. Jag anade inte att det var möjligt att se exakt vad som blivit fel i en situation, göra något som enligt rimlighetens alla lagar borde hjälpa - och därigenom göra saken värre. Jag visste inte att det tar två timmar att natta en femåring. Herregud, bara en sådan sak.

[stycke raderat]

Jobbet går bra, så länge jag inte låter mig tyngas ned av rådande bekymmer. Förlaget var jättenöjda med mitt arbete med boken, och jag har fått en ny att jobba med. Ångesten är i princip obefintlig den här gången - hey, nu vet jag ju vad jag håller på med! Dessutom har jag annat att oroa mig för, jobbet är närmast en frist. Ytterligare ett uppdrag har dykt upp från annat håll också, så det ser som sagt ljust ut på jobbfronten.

Valborg ... Hmm, ett kapitel för sig. Firades i Uppsala med Taisetsuna, Regina, 81 och några vänner till dem. [resten av stycket raderat]

(Jag håller på att somna.)

(God natt.)

Just nu:

2010-04-17T23:41:00.002+02:00

Det har hänt så mycket sedan sist, och jag vet knappt var jag ska börja.

C och hens barn N, mitt gudbarn, bodde med C:s pojkvän i Storbritannien tills C nyligen tog N med sig och flyttade hem till Sverige. Ingen av dem mådde bra i Storbritannien, så det var utan tvekan bäst som skedde. Sedan de kom till Sverige bodde de hos C:s mamma och styvfar. Styvfadern och N kom inte bra överens. Det slutade med att han hotade N och meddelade att han ville ha dem därifrån.

C saknar fast inkomst och kan därför inte skaffa eget boende genom de vanliga vägarna.

N är fem år gammal.

Det finns inte mycket att göra i en sådan situation; C och N ligger just nu och sover i bäddsoffan* i det andra rummet i min lägenhet. De har varit här sedan i tisdags.

Socialtjänsten har kontaktats för hjälp att ordna en nödbostad tills C får tag i ett jobb och en egen lägenhet till sig och N. Det ser ut som om det inte kommer att ta alltför lång tid (det första; det andra kan jag inte förutspå någonting om). Situationen ser jämförelsevis hoppfull ut.

Vad som däremot stör mig är att C:s styvfar, ett regelrätt svin som beter sig illa mot både sin fru och hennes barn och barnbarn, är den enda som kanske får som han vill i och med den här situationen.

För övrigt har jag avslutat mitt vick i bokhandeln men hoppar in extra och kommer att få sommarjobb. Allt material till boken är skickat, och den är hos tryckeriet. Kanske är den redan i tryck. Förlaget är intresserade av att ge mig fler uppdrag, och eventuellt har jag lite annat jobb på gång också. Resor till Uppsala och Stockholm är inplanerade.

Och mina ögonlock håller på att falla ihop av trötthet. Finns det mer att skriva så kommer det senare.

---
*) Som, jodå, är bred nog för två personer. Kände att det kanske behövde nämnas.

Do, did, done; doing

2010-04-11T02:05:00.000+02:00

Har gått igenom korrekturet nu. Jag tyckte att redaktörens föreslagna ändringar var jättebra i de flesta fallen, så det var inte mycket jag hade invändningar mot. Ett förslag, bara, som jag inte skulle vilja behöva stå för, så jag ska själv föreslå ytterligare en annan formulering där.

Men i övrigt är jag helt klar. Jag har bara att skicka in texten kvar (plus eventuellt en liten sak som jag inte vet förrän på måndag om jag ska göra).

Det känns jättekonstigt.

2010-04-08T19:56:00.000+02:00

Problemet löst. Det räcker att förlaget har texten innan helgen är slut, så jag behöver inte byta bort min dag.

Och det är bra, för det hade nog blivit svårt att hitta någon som hade kunnat hoppa in för mig. Dessutom lär jag behöva all inkomst jag kan få framöver.

----
(Teknisk grej:
Följ min blogg med bloglovin, förresten.)

Och väntan (och dess slut)

2010-04-08T03:08:00.001+02:00

Ett par saker:

Jag ska personligen utkräva hämnd mot världen om den inte börjar behandla M bättre snart.
Jag har fått mejl från förlaget, och vet nu att korrekturet kommer på fredag och inte innehåller mycket som behöver göras. Yay! Bara det att jag råkar jobba i bokhandeln de dagar jag skulle behöva jobba med korrekturet. Hur jag löser detta är ännu osäkert.

Längtan, alltid denna längtan

2010-04-07T02:40:00.002+02:00

Så. Rätt många av de där sakerna jag längtade till har hänt nu. Våren kom rusande, jag avnjöt ett besök i Uppsala och träffade M, V och S/D (och genast ser det ut som om jag har hängt med en rätt osannolik kombination av politiska partier - icke så) och återvände några veckor senare för att i sanning avnjuta en fest med goda vänner på långfredagen. Jag vill skriva mer om båda besöken, men med det senare vet jag inte var jag ska börja och med det förra lyckas jag aldrig komma till slut.

Och boken är nästan klar. En första slutversion (sic!) är skickad, och jag går som på nålar och väntar på ändringsförslag från redaktören. Det är lite av ett magont, för jag vet inte hur mycket jobb det kommer att bli eller om jag kommer att ha tid med någonting alls jag vill göra jag väl har fått förslagen och, om inte, under hur lång tid. Fast det ska bli skönt när det också är över.

Men jag behöver mer att se fram emot. Jag jobbar lite mer i bokhandeln den här veckan, och det ser jag faktiskt fram emot. Kanske inte så jag längtar, men det är positivt. Jag gör något jag kan, träffar människor och tjänar pengar, och allt det gör att jag mår bättre.

Ha företaget uppe och igång och fungerande vore bra också. Jag har pratat om det länge nu, och till viss del har jag giltiga skäl att inte ha ansökt om den där (jävla) F-skatten än, men det kan inte förnekas att jag ser det som någonting ganska läskigt som jag skjuter på trots att jag gärna vill ha det avklarat. Vill liksom veta att det gick/går.

Valborg hägrar. Det är svårt att begripa att det å ena sidan med rätt stor sannolikhet kommer att vara snudd på sommarvärme inom en månad, och å andra sidan är flera veckor kvar tills folk officiellt sjunger in våren. Jag vet knappt vad jag vill göra, bara var (Uppsala eller möjligen Stockholm) och med ungefär vilka: Taisetsuna är given (och överenskommen med), V vore det fantastiskt kul att hinna och komma åt att träffa, och är inte J och Regina med så kommer jag att sakna dem. M vet jag har saker för sig, annars vore hon också given, men det finns ju en första maj också och då lär jag fortfarande vara i stan.

Och jag behöver ännu fler saker att längta efter. Behöver skapa fler saker.

Långsamheten, men inte dess lov

2010-04-06T01:45:00.001+02:00

Alltså, nackdelen med att skriva så långsamt som jag gör är ju att inlägg blir klara långt efter att jag får den ursprungliga känslan eller tanken som fick mig att börja skriva dem. Ofta har den hunnit försvinna för ett bra tag sedan när jag väl klickar på publicera inlägg.

Lite apropå sist, sådär.

Inse.

2010-04-06T00:40:00.002+02:00

Det har varit en del Alanis Morissette på sista tiden. Hennes album Jagged Little Pill betydde så mycket för mig under gymnasiet; det var "All I Really Want" om att inte riktigt passa in i mallen och att vilja allt på en gång, "Perfect" om press och pålagd perfektionism i en form jag var outsägligt tacksam över att aldrig ha upplevt, och "Forgiven" om att växa ur religionen. Jag minns hur jag satt i mitt rum en solig eftermiddag och läste Mary Piphers Rädda Ofelia, lyssnade på "Mary Jane" och grät över alla kvinnoliv som förstördes av sjuka ideal och strukturellt förtryck.

Och så var det "Not the Doctor", som det har skrivits om på VSASS och vars text jag ville skriva ut och sätta upp på väggen som ett feministiskt manifest. Kärlek är inte att avguda någon för vad hen representerar för en, eller att idealisera någon och placera henom på piedestal, eller att använda någon som drog och verklighetsflykt. Att göra så mot en människa är bara orättvist, och gagnar varken den personen eller en själv.

Det vore bra om jag själv kom ihåg detta. Ingen människa kan vara en symbol eller bedömas utifrån vad hen symboliserar för en. Alla människor är i första hand människor.

[redigerat]

Bzzzz.

2010-04-05T19:03:00.000+02:00

"Svärma(r) för". Tack. Det var uttrycket jag sökte. Tror jag har en fras som kan ringa in känslan nu.

Och då var det ju inte så allvarligt.

Systemtrassel

2010-04-05T16:59:00.001+02:00

Jag har typ snärjt in mig här. Det finns ungefär fyra ställen jag kan skriva på online - Facebook, Helgon #1, Helgon #2 och här - med olika (ev.) läsare. Och så dyker det upp situationer, som nu, där ingen av dem riktigt passar för vad jag vill skriva.

(Jag har ett helt garderobssystem!)

tittar tillbaka

2010-04-05T02:29:00.000+02:00

Herregud, stängde jag in all det där inom mig? Inte konstigt att jag mådde dåligt. Inte konstigt att jag blev neurotisk. Inte konstigt att jag fann det utmattande att bara leva.

Komma till avslut

2010-04-01T04:09:00.003+02:00

Åhå, är det en sådan period vi ska ha? En sådan där idéer dyker upp och saker påbörjas, bara för att någon minut senare te sig helt meningslösa och släppas igen eller läggas på hyllan?

Det har funnits projekt (i vid bemärkelse) som jag har genom- och slutfört på senaste tiden. Dit hör översättningen, som nu är skickad till förlaget. Jag kommer att få förslag på ändringar, det hör till, så helt klart är det inte, men jag har blivit så klar jag kan bli i nuläget, jag har gjort vad jag skulle och jag har klarat av något som stundvis kändes helt omöjligt. Dit hör också att låta mig fotograferas till Julia Skotts fotobloggsprojekt Kroppsbilder; bilderna är tagna och ligger tryggt och säkert på min dator, och jag har sållat bland dem ett par varv. Dessutom räknar jag in Uppsalabesöket för ett par veckor sedan här, som jag fortfarande är jätteglad över. Jag räknar det som ett genomfört projekt, för 1) det är något jag verkligen har velat göra, men 2) blyghet har gjort det svårt för mig att göra det; se i princip alla mina inlägg med taggen social fobi. Nu är det inte det enda eller ens det största skälet till att jag är glad över besöket, det var roligt att träffa M och V och S+D och att återse staden där jag levde under mer än fem år, men det gör ändå att det känns som att jag har gjort någon form av mycket välbehövliga framsteg.

Men mycket annat slutförs inte. Jag har kanske sju bloggutkast om Uppsalabesöket, och i varje försök har jag fastnat innan jag ens kommit till S+D. Jag är halvvägs igenom uppstarten av mitt företag, och har fastnat på vad som egentligen är en liten detalj. Jag har ännu inte bestämt mig för vilka bilder eller ens vilken typ av bild jag ska skicka till Kroppsbilder, än mindre faktiskt skickat dem. Jag har ett dåligt samvete liggande i form av ett nätt och jämt påbörjat svar på ett vid det här laget gammalt mejl från en farbror jag knappt haft kontakt med tidigare; relevant information här är att min pappa dog när jag var barn, och, äh, några saker till som jag inte vill ta upp här men som gör kommunikationen viktig men svår. Jag behöver verkligen prata med mitt gudbarns mamma om hur barnet i fråga mår och har det. Jag behöver reda upp min egen fortsatta tillvaro och framtid (främst yrkes- och boendemässigt). Med mera, med mera.

Och ... jag minns inte ens vart jag ville komma med det här inlägget. Men jag publicerar det ändå, för jag tänker inte låta det också bli liggande.

Just shoot me

2010-03-26T00:00:00.001+01:00

Ytterligare funderingar:

Alltså, kan man få hjälp från samhället av något slag om man glömmer att skicka in två kapitel av texten man översätter, och inte märker det förrän mottagaren påpekar det två veckor senare? Eller är det bara byta bana som gäller? *headdesk* Rena turen att det "bara" var till fackgranskaren, även om förlagschefen lär ha märkt det. Missade slutparenteser trots dubbel korrläsning plus extrakoll utifrån känns i sammanhanget obetydliga, även om de är pinsamma de med och egentligen inte heller acceptabla.
Jag funderar allvarligt på att anlita någon som mot procent på mina ersättningspengar får sköta alla mina kontakter med kunder, termkällor m.fl. Det skulle antagligen göra det möjligt för mig att jobba ungefär dubbelt så snabbt.
Hur svårt ska det vara att lyckas med att återvinna förpackningar egentligen?
I can't brain today; I don't has teh dumb, men jag glömmer bort saker, lyckas inte hålla saker i huvudet och har allmänt svårt att fokusera. Det känns som om jag har missat att göra någonting, eller har brist på någonting, lite som precis innan man inser att man är hungrig eller trött, men det är inget av det. Kanske var det varit träning som hade behövts? Räckte visst inte med en promenad till den obefintliga återvinningsstationen ...
Det slår mig att jag kanske förresten inte glömde skicka de där kapitlen, utan bara var för snabb med att skicka så att programmet inte hann ladda in alla filer som skulle bifogas. Det skulle i så fall förklara saken, och göra mig lite mindre klantig.
Jag vill säga till min fackgranskare att ta det lugnt, jag har gjort research, men det vore ju inte riktigt professionellt av mig; mutter. Dessutom har han trots allt rätt i de flesta fallen.
Dagens non sequitor: Det vore rätt kul om någon stod och sjöng med i Kents "Sjukhus" och kom till slutet och sjöng "JAG GÅR ENSAM IN I HUSET".

Ingenting fungerar lika bra som dansa bort det

2010-03-25T17:59:00.004+01:00

Lite dimmig, gråthuvudvärk, så orolig att det inte ens känns längre, bara ger effekter som att jag inte kan fokusera fast jag så väl skulle behöva det, men musiken i datorhögtalarna får mig i alla fall att le:

Amour du corps, amour du "flor", amour de la soeur,
Amour des cases sur le sol de toutes les couleurs,
Amour sans question, amour simple, amour pour le coeur,
Je suis en trance comme dit Didier c'est ce qu'il y a de meilleur.

Nu åter till arbetet.

Sa ju att jag skulle!

2010-03-21T22:54:00.001+01:00

Lyss till mina böner*
Lyss till mina böner, Heimdals söner vill ej se mer is,
men nyss så börja snön att falla över alla
Ett av era hyss kan tänkas
Vi vill inte ha mer vinter
Ge all snö en kyss så att den smälter bort
Gör vintern kort
Ni vädrets makter, lyssna!

Text: Martin Ahlman
Musik: Martin Ahlman & Håkan Lidén

Noter och sånt finns här.

...
*) Aka "låten som har så konstig betoning att jag missförstod vad den handlade om minst två gånger".

Dagens funderingar

2010-03-16T00:48:00.000+01:00

... eller kanske snarare nattens.

Kan det finnas terapeutiska poänger med att låta gamla pinsamma inlägg stå kvar oförändrade, eller vinner man mer på att redigera bort pinsamheterna och därmed bli en bättre skribent?
Social stuff be hard. Planerar just socialt umgänge med olika människor för ett par dagars vistelse i Uppsala (se tidigare inlägg), och, tja, sist jag höll på med sånt var väl i mellanstadiet. Eller nej, så kan det omöjligen vara, men någon gång i grundskolan i alla fall. Definitivt var det då jag sist hade någon form av koll. Så här i vuxen ålder gäller ju lite annorlunda regler, om man säger, men jag har aldrig riktigt fått pejl på dem. Förhoppningsvis ordnar det sig ändå.
Två saker jag verkligen önskar att jag var bättre på: att gå upp när klockan ringer på morgonen, och att planera. Gärna planera i god tid också.

Free beer tomorrow

2010-03-13T22:28:00.002+01:00

Det här meddelandet har visats när man har loggat in på Bloglovin' den senaste veckan. Ack ja. Även jag har jobbat på problem som kommer att vara lösta "förhoppningsvis i morgon".

Längtar längtar längtar

2010-03-13T02:09:00.002+01:00

Sedan översättningen blev i-princip-klar tycks jag ha varit i listläge. Framför allt verkar jag ha varit det sedan i måndags, när jag lämnade ifrån mig texten för fackgranskning. Jag får en massa upplägg till bloggposter i listformat. Kanske har det att göra med det där draget jag alltid har haft, att jag ordnar och organiserar allt möjligt efter mina egna principer och riktlinjer. Listor är för mig ett praktiskt sätt att strukturera upp tankarna och sortera saker mentalt.

Vid något tillfälle när jag var mitt uppe i arbetet sa jag till Taisetsuna i telefon att jag ville skriva långa listor över saker jag skulle göra när jag fick tid över. Fast, klagade jag skrattande, jag hade ju faktiskt inte tid att skriva långa listor över saker jag inte hade tid med.

Men nu har jag tid. Så det blir kanske en del listor framöver. Här är en.

Saker jag längtar efter just nu:

Långfredagen. Enkelt uttryckt: för att mina vänner och jag brukar ha fest då. Hela sanningen är lite mer komplicerad. Det är en smula vanvördigt, ja - väldigt vanvördigt om man vet mer om festens form och innehåll. Jag kan inte förklara närmare än så här, men Taisetsuna och V vet.
Våren. Den ska komma även i år, har jag hört. Om det snöar en gång till ska jag posta texten till sången "Lyss till mina böner" någonstans (den går i princip ut på att vi är väldigt trötta på vinter och snö nu). Eller framföra den från ett hustak. Eller övertyga Kören om att öva in den; jag har noter på pdf.
Att Boken ska vara publicerad och ha kommit ut i handeln.
Att alla steg i Boken där jag är inblandad ska vara otvetydigt klara, så jag kan börja posta länkar till dess sida på typ adlibris.se och så och stoltsera lite. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag, på riktigt, har fått översätta en bok, så jag går omkring och bara väntar på att alltihop ska krascha ihop. När som helst kommer de säkert att skriva till mig och meddela att översättningen är för dålig för att de ska kunna använda den, eller att jag har varit svår att ha att göra med och att de aldrig tänker anlita mig mer, eller ... Ja, ni fattar. Nojighet. Som gärna får ta slut.
Uppsalabesök inom kort. Åh, det ska bli roligt. Träffa en massa människor igen som jag inte har sett på vad som känns som evigheter, göra roliga saker ... Att sedan, ja, eh, alltså, skriva massa översvallande saker i bloggen sen träffas öga mot öga; möjligen pinsamt definitivt generad, men det blir nog bra.

Tillbaka

2010-03-07T04:03:00.002+01:00

Det mesta av jobbet med översättningen är gjort nu, och det lilla som jag fortfarande kan göra får vänta till i morgon när jag är pigg och klar. Det känns som om jag har vaknat upp ur ett töcken av något slag. Jag har varit så inne i ständigt arbete att jag knappt har tänkt på eller pratat om annat. Nu i efterhand kan jag se att jag fattade en del mindre väl genomtänkta beslut. Men jag har också lärt mig en massa, både i och utanför arbetet. Dessutom har jag gjort vissa observationer.

Direkt arbetsrelaterat:

Jag klarar mycket mer än vad jag tror
Jag klarar inte vad som helst. Det här går ihop med föregående punkt på följande sätt: Jag kan ofta tvivla på min egen förmåga, men hittills har jag lyckats med nästan allt jag har företagit mig, ibland trots rent överjävliga förutsättningar. Men det betyder inte att resultatet blir bra, eller att jag själv mår bra av att jobba under sådana förutsättningar. Och:
Jag behöver kunna må någorlunda bra. Det kan tyckas självklart, men ibland blir jag dumtapper och envisas med att hävda att mitt eget mående inte spelar någon roll. Men det gör det, inte minst för slutresultatet.
Sömn är nödvändigt. Närmare bestämt minst fem timmar. Och det gäller en natt; fem timmar sömn per natt i längden är inte hållbart. Omkring sju timmar är det som gäller, gärna åtta.
Att försöka utföra intellektuellt arbete i sömnbristigt tillstånd är meningslöst; det arbete man utför på natten eller efter alltför lite sömn håller alldeles för dålig kvalitet och måste göras om. Vilket tar mer tid. Men:
Måste jag inte tänka klart, fatta beslut eller göra bedömningar så klarar jag mig på 2,5 timmar sömn en natt. Visst, golvet gungar och jag tänker inte på mycket annat än sängen, men det går. Jag kan till och med jobba rutinjobb (dayjob). Dessutom:
Vissa saker klarar jag lika bra eller bättre när jag är sömnig - under vissa omständigheter. Jag är mindre självkritisk sent på kvällen.
Likaså är mat nödvändigt. När jag blir negativ, pessimistisk, lättfrustrerad, får svårt att tänka klart och bara allmänt inteorkar beror det i nio fall av tio på att jag behöver äta.
Jag märker inte när ovanstående punkt inträffar medan jag arbetar, och behöver därför hålla koll på tiden. Mat-och-sovklocka kanske vore något?
Jag tappar alla perspektiv när jag är stressad. Antingen hyperfokuserar jag på något problem och då är det JÄTTEJÄTTEVIKTIGT, vad det än är, eller så är jag totalt ofokuserad och paralyserad.
Att behöva luta sig mot lagerhyllor på jobbet (dayjob) och koncentrera sig på att andas lugnt och inte hyperventilera är ett dåligt tecken. Det ska tas på allvar.
Få saker är så stressande som att göra ingenting när man har massor att göra. Till exempel vakta kassan i en tom butik och surfa bloggar och veta att man har femton sidor att korrläsa och rätta samt tretton oklara termer att mejla folk om när man kommer hem.
Att däremot göra något annat ett tag ibland när man har massor att göra är bara bra för den mentala hälsan.
Fun fact: När jag är riktigt, riktigt stressad får jag ryckningar i ena hörselgången (vilken som helst, men aldrig båda). Det går oftast över efter ett tag när jag tar itu med det jag behöver göra, vilket dock kan ta ett tag eftersom ryckningarna är sanslöst distraherande.
Personkällor kan ge säkrare information om facktermer än vad många textkällor ger, men det är inte lika säkert att man får någon information alls av en existerande person som av en existerande text.
Jag har social fobi, och den är på riktigt och jag behöver göra något åt den. När det är lättare för mig att översätta tjugo sidor text än att skriva ett mejl på två rader är det något som är fel. När jag hellre står ut med en massa osäkerhet i någon fråga än att skriva det där jävla mejlet och fråga är det något som är fel. När jag överväger att inte kolla upp facktermer i texten för att det innebär att jag måste ringa eller mejla någon jag inte känner väl är det någonting som verkligen, verkligen är fel. Att jag sedan kan prata med människor som söker upp mig och/eller IRL är en annan sak och faktiskt inte relevant.
Vad som driver mig är i alldeles för hög grad rädsla för kritik.
Jag kan också motiveras av andras bekräftelse och, i mindre grad tror jag, beundran.
Scheisse vad bekräftelse man får av andra när man jobbar mer än vad som är bra eller nyttigt för någon människa! Inte konstigt att folk blir arbetsnarkomaner, inte konstigt att folk bränner ut sig.
Hur det känns att vara en sån där vuxen som inte har tid: inte trevligt. Alls. Och då vet jag ändå att det är bättre än att vara den som inte has tid med.
Att tänka på något annat än jobb när man har mycket att tänka på på jobbet kan vara i stort sett livräddande.
Det heter över huvud taget hellre än överhuvudtaget, i alla fall enligt SAOL. Jag kommer ändå att fortsätta skriva överhuvudtaget i all text som inte behöver vara superkorrekt.
Jag beter mig som om jag kunde läsa tankar. Det kan jag inte. Jag behöver faktiskt inte utgå från att människor är missnöjda med mig när de inte har sagt att de är det.
När jag oroar mig för saker i onödan, så ska man säga till mig att jag oroar mig i onödan. När jag förstorar upp problem, så ska man säga det till mig. Man ska inte börja nysta i det, för då blir jag bara stressad (se ovan).
Det är bra att vara misstänksam mot karismatiska personer. Sådana misstankar ska man ta på allvar.
Skillnaden i fråga om att somna och sova gott när man har resp. inte har uppfyllt målen för dagen: hela.
Bra böcker förtjänar goda omständigheter för översättning. Med "goda omständigheter" menar jag i första hand gott om tid och en tillgänglig redaktör.
Om jag någonsin blir redaktör ska jag inte sätta bråttomjobb på förstagångsöversättare som själva sagt att snabbhet inte är deras största styrka.
Trots allt det ovanstående ångrar jag (ännu) inte för en sekund att jag tog det här uppdraget. Wow vilken underbar text att jobba med! Mer intressant än nästan allting vi hade under utbildningen. Således hade den verkligen förtjänat bättre omständigheter.
Jag jobbar så här snabbt: grovöversättning ca 1 timme per 2 000 tecken, minst lika lång tid för korrläsning och rättning, plus varierande tid för inläsning och koll av oklara facktermer. Det sistnämnda tar tveklöst längst tid.
... och typ tre timmar för att formulera och skicka mejlet med den bifogade översatta texten. Som sagt, ska göra något åt det här.
Arbete är ett effektivt motmedel mot olycklig förälskelse.
Olycklig förälskelse kan vara ett effektivt motmedel mot jobbstress. Ska skriva något om dessa båda punkter någon gång.
Fysisk aktivitet är ett mycket effektivt motmedel mot jobbstress.
Sex är en extra effektiv form av fysisk aktivitet.
Jag gillar inte att behöva framstå som professionell. Jag är en människa, och föredrar att få låta som en sådan också. Således gillar jag avslappnade mejl mer än strikt formulerade sådana, men ~~hemfaller lik förbannat åt~~ klarar ändå av att hålla mig till den senare formen när ~~jag tror att det förväntas av mig~~ så behövs.

Åsså vill jag tacka mamma, Taisetsuna, lillasyster, storebror, V, min termkontakt vid KTH, min chef, min inhoppande arbetskamrat, mina Twitter- och Facebook-kompisar inklusive M samt koffein. Utan vissa av dem hade jag faktiskt inte klarat av det här, andra gjorde "bara" processen väldigt väldigt mycket trevligare.

Några motiveringar: Taisetsuna för en massa hjälp med arbetet, krishantering, motivation och ompysslande; mamma och syskon för skjutsning till och från dayjob, mamma dessutom för matlådor och telefonsamtal i typ krisstunder, bror dessutom för att ha förmått mig att ta ledigt från dayjob tillräckligt för att hinna slutföra översättningen och inte gå sönder; V för livskvalitetsförbättring i textformat (både blogg och mejl); termkontakten för att jag inte vet vad jag skulle ha gjort utan henne; Twitterkompisarna för sällskap långa sena nätter. Oh, och många av ovanstående förstås för sin blotta existens skull.

Och nu är klockan sådär fyra igen. Sovdags. Ingen klocka ställes denna natt; min kropp och min hjärna ska få läka och återhämta sig. God natt, mes amis.

Ju mer jag tänker på det ...

2010-02-02T23:54:00.000+01:00

... desto mer känner jag att jag nog ändå ska ta bort det där inlägget från nyår [2009/2010]. Det hindrar mig från att göra saker jag vill.

*ljudet av garderobsdörr som slår igen*

Justja.

2010-01-29T16:20:00.000+01:00

Det glömde jag säga: jag fick alltså jobb, uppdrag, från förlaget jag provöversatte åt. Jag har inte fått texten jag ska översätta än, så jag kan fortfarande göra saker som att blogga här (lite grann i alla fall).

Taisetsuna

2010-01-27T02:38:00.000+01:00

Taisetsuna. Så får hen heta i fortsättningen, min partner, som tidigare kallats Älskade K. Hen behövde verkligen ett nytt kodnamn, för hur sann en beteckning än är kan den slitas ut av att användas som stående epitet. Det här namnet, och dess referent, förtjänar bättre än så.

(Dessutom egentligen bara ett språkskifte: taisetsu na hito. Bokstavligen ungefär "viktig person", fritt översatt "min älskade".)

Ain't no use in complaining when you've got a job to do

2010-01-20T04:06:00.002+01:00

Jag lyckades. Jag skrev mitt mejl och jag belönades med svar ett dygn senare (förmodligen egentligen tidigare, men har man ett day job läser man inte nödvändigtvis sina mejl när de anländer i inkorgen).

Men hur som helst: Jag provöversätter. Texten ska skickas in senare i veckan; vet inte när jag får klart besked sedan om hur det har gått. Jag hoppas på men bävar också inför tanken på mitt första riktiga jobb som jag faktiskt är utbildad för. Hoppas, för det skulle leda mig framåt och öka mitt självförtroende något fantastiskt. Förutom rent ekonomiska fördelar, då. Bävar, för det här har tagit på krafterna (har inte haft en enda ledig dag , och fritiden blir obefintlig. Inte så att jag klagar. Man ska vara glad att man har jobb alls, etc etc).

Men det kommer kanske att bli lite tunt med inlägg här framöver om jag får resten av boken också. Bara så att ni vet.

Bergsbestigning

2010-01-17T20:00:00.001+01:00

Ett vid det här laget hyfsat välbekant rum. En dator framför mig. Det är tryggt.

En förlagschef på andra sidan nätet. Ett mejl som behöver skrivas. Det är hur jävla läskigt som helst.

Jag har inga säkerhetslinor, men jag ska klara det här.

År 200x

2010-01-12T17:59:00.002+01:00

Alltså, om Julia Skott får göra en lista över sitt 00-tal mer än en vecka efter nyår så får jag också.

2000: Tog sånglektioner, sjöng i tre olika körer, spelade instrument solo och i ensemble och läste musik i skolan några timmar i veckan. Var med på världens roligaste skolkonsert. Läste Rymdväktaren och Nyaga av Peter Nilson. Jobbade i färghandel. Började läsa Terry Pratchett. Blev ihop med min första pojkvän. Gav min första kyss (det finns en potentiellt viktig skillnad mellan närheter man får och sådana man ger). Hade sex, med nästan valfri definition, för första gången. Upptäckte anime. Besökte Rom. Förälskade mig (även om jag hävdade "Nej, inte kär! Attraherad!") i en tjej jag var småbekant med, en söt rödhårig svartklädd förstasopran. Nojade som fan.

2001: Slutade definiera mig som kristen. Gjorde slut och blev ihop igen med första pojkvännen ett par gånger. Gjorde ett nördigt specialarbete. Var för utmattad för att söka sommarjobb. Tog studenten. Slutade i samtliga körer. Hade sommarlov. Började läsa Robin Hobbs böcker, tror jag. Gav mig i kast med Arbetsförmedlingen. Fick jobb i en kristen bokhandel (via kontakter). Träffade en riktig översättare för första gången. Överlevde en julrusch modell mindre.

2002: Slutade i den kristna bokhandeln trots erbjudande om förlängd anställning; stod inte ut med framgångsteologisk och homofientlig litteratur (utgjorde förvisso bara en mindre del av det totala sortimentet, men en kännbar sådan). Återupptog kontakten med Arbetsförmedlingen. Gjorde slut och blev ihop igen med första pojkvännen. Sommarjobbade på vaktmästeriet i stadens sjukhus. Började plugga i annan stad. Flyttade hemifrån för första gången - först till inneboende hos lärarstuderande, därefter till studentkorridor. Skrev min första tenta (vetenskapsteori); var skräckslagen men klarade den. Deltog i otaliga grupparbeten, varav ett höll på att krascha på grund av taskig kemi inom gruppen. Krismöte med lärare hölls; tur i oturen att det var beteendevetenskap vi läste.

2003: Pluggade mer, deltog i fler grupparbeten. Valde att skriva mitt projektarbete ensam. Trivdes i korridoren, men var blyg och därmed väldigt ensam. Sommarjobbade på samma ställe i hemstaden. Började läsa språk på hösten. Började umgås med en kompis jag numera tyvärr inte har någon kontakt med längre, en av alla dessa människor vars namn börjar på K och som jag därför inte kan referera till med initial. Upplevde för första gången någon form av studentliv med festande och sånt.

2004: Läste sista terminen i första studiestaden. Bästa kompisen flyttade till, och kom hem från, England. Bevittnade Amerikasysters bröllop. Första pojkvännen och jag gjorde slut för sista gången (blev inte ihop med honom igen; framgång! Dock en del efterstrul). Jobbade på samma ställe i hemstaden. Flyttade till andra studiestaden. Läste engelska. Började umgås med M.

2005: Började i två körer: en studentdito och en studiecirkeldito. Hurra! Blev stolt gudmor. Var kär i en (och samma) förstabas i båda körerna i typ ett halvår, men han visade sig sakna intresse för personer av kvinnokön. Jobbade på samma ställe i hemstaden, och bestämde mig för att det fick vara sista gången. Bevittnade ena Sverigesysterns bröllop. Fick kontakt nätledes med Älskade K. Fann mig en kort period intresserad av tre ostraighta, musikintresserade och mer eller mindre androgyna personer med manskropp och långt, svart hår. Mkt förvirrande. Träffade J, 81, Regina och en drös andra människor jag gillar så jävla mycket. Trillade därmed in i queervärlden, och har aldrig någonsin velat ta mig därifrån. Blev kysst av en tjej för första gången. Blev ihop med Älskade K.

2006: Slutade i studentkören, började i Kören. Ansökte om och antogs inte till utlandsstudier, såvida inte det var året innan. Gick en kurs i krokiteckning på fritiden och började inse hur kroppar ser ut på riktigt, till skillnad från på film och retuscherade foton. Läste sommarkurser. Läste programmering; fick utbrott och svor mycket men lärde mig snabbt älska kicken i att få koden att funka. Hade ett förhållande med min privatlärare, som var Älskade K.

2007: Läste mer engelska. Studiecirkelskören upphörde. Sökte in till Översättarprogrammet. C flyttade till England. Påbörjade Uppsatsen Som Aldrig Ville Ta Slut. Jobbade på Helvetesjobbet i några veckor, sa sedan upp mig. Hämtade mig och skrev uppsats resten av sommaren. Gick i Pride-paraden för första gången. Besökte Rom, tror jag. Antogs till Översättarprogrammet. Yay me! Översatte och skrev och angstade.

2008: Översatte och skrev; angstade mindre och mindre. Fick slut på CSN-terminer. Skrev uppsats och jobbade med nätordboksredigering under sommaren; ägnade ingetdera så mycket tid som jag skulle önska. Europride; gick i paraden. Fest därefter där Förvirrande Konstighet inträffade. Besökte England; hittade åtminstone tre ställen jag vill tillbaka till, förutom personerna C och N (som ju faktiskt inte är ställen). Upptäckte Doctor Who och Torchwood. Besökte Skottland.

2009: Snålade. Fick Uppsatsen klar. Skrev exjobb; lärde mig massor av somlig barnpsykologi. Fick inte ett översättningsuppdrag, and good riddance. Översatte en ekonomisk text och svor att aldrig göra om det; gick omkring med kraschat självförtroende och tilltufsad självkänsla i några ... månader? Månader. Firade en minnesvärd Valborg följd av en lugn men minnesvärd Första maj. Tog examen. Hade en minnesvärd födelsedagsfest och en minnes...bar morgon därefter när jag gick upp tidigt och reste till hemstaden. Jobbade i bokhandel och återupptäckte känslan av att ha råd med saker. Gick i Pride-paraden. Läste Anna Lytsys Fru Freud och jag samt Sara Lövestams Udda. Gick med i RFSL. (Vadå "genomgående tema"?) Besökte Bokmässan; förmådde mig själv att prata med representanter från flera förlag. Började blogga. Flyttade tillbaka till hemstaden och jobbade mer i bokhandeln. Den här helgen, särskilt V:s fest. Överlevde en julrusch modell större. Första julen firad tillsammans med Älskade K. Minnesvärt nyårsfirande i Hökarängen och på Salong Giraff. (Sista meningen redigerad.)

You can look and you will find me

2010-01-05T00:19:00.000+01:00

Jag tog just bort länken hit från min Helgon.se-sida. Jag kom fram till att om jag ska skriva så här privat vill jag helst bara att främlingar och utvalda betrodda ska läsa.

On the feast of Stephen

2009-12-27T01:55:00.000+01:00

Hemkommen. Julen var trevlig och firades med människor jag tycker om (älsklingen + dennes utökade familj). Resan dit tog lång tid och påbörjades okristligt tidigt julaftons morgon, men det var det helt klart värt för att få vara där med dem.

Tre bussar utgjorde ditresan. På den första sov jag så mycket jag kunde. På den mittersta läste jag ett nummer av Kom ut! som damp ned i brevinkastet den 22 december eller så. Satt och smusslade med tidningen så att inte medpassagerarna skulle se så tydligt vad jag läste, och var alldeles fantastiskt medveten om situationens ironi.

Väl framme välkomnades jag av de av Älskade K:s familjemedlemmar som var vakna och satt i köket i stora huset. K själv låg och sov, och jag smög mig in och lade mig bredvid henom en stund innan jag lockade upp henom ur sängen med tankar på frukost och promenad. Alldeles fruktansvärt söt var hen, rufsig i håret och sömnsvullen i ansiktet, och det vackraste jag sett på länge. Ville aldrig sluta krama. Slutade knappt krama eller pussa eller bara sitta intill och luta mig emot under hela julhelgen.

Julaftonen firades avslappnat och otvunget, och vi hann sjunga en hel del och ägna en massa tid åt de två små barnen under de följande dagarna. Komplettera bilden med en snötäckt stuga ute i skärgården, långa promenader, musik i olika former, bastubad, Ringen-filmer, god mat, mycket godis och storögda barnansikten när den alldeles riktiga tomten knackade på fönstret och kom in och delade ut julklappar.

Och det här må vara julkortsversionen av mitt julfirande, den lite putsade versionen där vissa detaljer tagits bort, men den är sann på sitt sätt och det är den jag ska minnas. Jag hoppas att din jul har varit lika god som min (eller ännu bättre!) och att julkortsversionen inte ligger långt från verkligheten.

God fortsättning,

Elin I.

En till asterisk

2009-12-20T02:01:00.000+01:00

Eller så ska jag inte analysera. Ibland tänker jag så mycket att jag blir dum. Till och med blyga, introverta och ganska kritiska jag kan ju liksom faktiskt ibland helt enkelt tycka om någon utan att det är något konstigt med det.

Bara totalt random och konstiga/roliga saker

2009-12-16T23:58:00.002+01:00

Ny (för mig) samlagseufemism: "deltagande i det glada Konsumgänget" (Niklas Hellgren). Förmodligen obegripligt om man inte känner till ursprunget, men jag gör det ju.
Nytt (för mig) kraftuttryck: "Jävlar i havet!" Yttrat av en kund, modell äldre herre, när jag tappade pennor ur Skåpet för Dyra Pennor på jobbet. Åtminstone hade jag fullt upp med att inte fnissa där och då; i övrigt kanske inte så otroligt färgstarkt. Uppdatering: Men jaha, hade jag i princip redan haft med den? Glömska råder.
Ur avd. Min hjärna är konstig: Om jag, säg, är ute och cyklar (bokstavligen menar jag), och behöver hålla åt, säg, vänster, för att inte åka av vägen (för att det, säg, är vinterväglag med lössnö och halka), så kan jag tänka "Vänster vänster vänster ..." för att undvika att komma ännu längre åt höger. Det funkar sällan, om någonsin. Idag fick jag en ljus idé och tänkte i stället i samma situation "Höger höger höger ..." Och tror ni inte att det fungerade? Jo men visst. Och varje gång jag testade det därefter. WTF? Men i och för sig; om mitt riktningssinne funkar så här kanske det förklarar ett och annat om mitt lokalsinne.
Dagens kund #1: Rätt lång, förmodligen vältränad. Bar militärbyxor, kängor och bomberjacka. Hade rakat huvud. Frågade efter ... Mein Kampf. (Nej, vi hade den inte.) Så uppenbar att det faktiskt slår den lilla svartklädda hej-vad-upprorisk-jag-är tonårspojken som jag sökte efter LaVeys The Satanic Bible åt i somras.
Dagens kund #2: Frågade efter "nån bok av Mia Skäringer som min fru ville ha". Jag visste inte på rak arm, så jag gick och slog i datorn för att kolla vad den hette och om vi hade den. Titeln visade sig vara Dyngkåt och hur helig som helst. Den hade jag nog inte heller vågat fråga efter.

De mörkaste dagarna

2009-12-10T21:23:00.002+01:00

Ni vet hur djur (människor är också djur) kan ha inälvsmask som äter upp allt som värddjuret äter så att värddjuret blir jättemagert och får näringsbrist, och till sist kanske de till och med äter upp värddjuret inifrån? Något liknande har jag i mitt huvud. Någonting ligger där och suger upp all min energi, så att jag bara orkar genomföra hälften, knappt, av allt det jag föresätter mig. Mindre om det jag ska göra innefattar ord. Språk är så otroligt tungt.

Har diskat och tvättat och lagat enkel mat och surfat bloggar i dag, och påbörjat flera stycken blogginlägg, men orken tog slut innan jag hann slutföra något av de tidigare, eller handla (fast det ska jag göra ändå, senare), eller åka och bli vaccinerad mot svininfluensan, eller städa lägenheten (eller okej, nu (en timme senare) har jag dammsugit). Eller slå in julklappar och skriva på julkort (har dock satt snöre på låtsaspappas paket), eller ens bestämma vilken lillflicka som ska ha vilken present.

Mörker och hormoner äter stora delar av min energi. Mycket av det som blir kvar lägger jag av outgrundlig anledning på ångest över att mitt liv inte är så där välordnat och bra som De Andras, och på att sätta mig in i och känna med dem som tycks ha det ännu jobbigare än jag. Alltså, jag menar, medkänsla är jättebra, men när det är människor jag inte ens känner och när det tar en massa kraft och tid, som jag egentligen behöver till annat, att läsa deras i och för sig väldigt intressanta bloggar ... Säg så här, jag kunde spara det tills jag har tid och kraft, och i stället lägga empatin och energin på människorna i min närhet. Kanske?

Ålderstecken

2009-12-10T00:20:00.001+01:00

Sist jag sov över hos en kompis låg vi nog och pratade halva natten. Fast det är klart, på den tiden behövde vi aldrig infinna oss någonstans alls annat än vid frukostbordet morgonen efter en översovning.

Å andra sidan började ju kvällen tidigare också då. Klockan var väl omkring halv tolv på natten när jag äntligen kom fram till M. Hon var inte hemma än - hade varit på bio med sin pojkvän - så jag satte mig och väntade i trapphuset och pratade i telefon med min egen K. Till sist kom hon, med andan i halsen, och undrade om jag hade väntat länge. Lugnt, sa jag, ingen fara.

Så gick vi in, och pratade, och bäddade i ordning en madrass åt mig, och pratade lite mer. Och så sov vi. För vi är vuxna.

(Okej, och så var vi toktrötta.)

Men det var lika underbart mysigt som på den gamla tiden. Weblove till M.

What a dizzy dance

2009-12-07T01:37:00.002+01:00

Jag skulle vilja skriva massor om den gångna helgen.

Om vänskap, om sociala rädslor, misstänksamhet och tillit. Om den förtvivlat bristfälliga mängden tid och det stora överflödet av kärlek, och det sorgliga förhållandet mellan dem.

Om idiotstel byråkrati. Om transitioner och vänner med bruten röst; om alliansen, Försäkringskassan, utförsäkring och självmordsförsök.

Om att vara på resande fot; om glädjen i att aldrig stanna, men alltid vara välkommen tillbaka. Och glädjen i att landa, att vara framme. Den ena glädjen utesluter inte den andra.

Men återigen brister tiden och jag behandlar de sakerna andra gånger.

Den s.k. inläggskaskaden återkommer jag för övrigt också till när tiden tillåter.

Det tog mig ett tag, men jag kom på det till sist.

2009-11-29T01:28:00.001+01:00

(Mestadels skriven natten till den 29 oktober.)

Flyttstädning pågår. Min gamla lägenhet är tom sånär som på några få nödvändigheter. Jag ägnar dagarna åt all den städning som inte blev av det senaste året, och träffa folk blir det inte så mycket med. Ensamhet, monotona sysslor och typ miljöombyte fast på samma nitton kvadratmeter ger utrymme för tankar. Inte alltid jättemuntra tankar, men ibland går de i nya riktningar.

Varje bekantskapskrets jag har tagit mig in i har jag fått slå mig in i, eller så har det skett genom ett oändligt långsamt och ganska passivt nötande.

Kören är ett typexempel. Den gången vet jag inte hur lång tid det tog; det var en tätt sammanhållen grupp där alla tittade på samma saker och refererade till dessa och till sånger jag inte hade hunnit lära mig än. Jag älskade ändå fikastunderna; jag har alltid varit något av en iakttagare med lätt (eller okej, kraftigt) voyeuristiska drag, och att lyssna på ett engagerande samtal kan för mig vara nästan lika givande som att själv delta. Sen kom V och K och tvingade i princip kören att öppna sig genom att vara öppet och ogenerat sig själva, utan att försöka smälta in det minsta. En berättade obesvärat om binders, polyamori och kondomutdelning. En vågade sig på att ta en diskussion om vegetarianism mitt i denna grupp av nästan uteslutande köttätare (vid julbordet, dessutom), och medgav utan omsvep att hon (flämt!) aldrig sett Star Wars. Och sen, efter sommaren och Pride och Anna Lytsys Fru Freud och jag, förstod jag äntligen på riktigt att nyckeln inte låg i att efterlikna gruppen jag ville höra hemma i. Jag behövde inte gömma undan de sidor av mig som inte gick att hitta i den övriga kören. Tvärtom: genom att inte göra det, genom att visa mig, tillför jag något.

Och i måndags, på sista repet innan jag försvinner förhoppningsvis-inte-för-all-framtid, satt jag där och var i ganska hög grad jag och tänkte tillbaka på den mycket (mer) osäkra tjejen jag var för snart tre år sedan, hon som ställde försynta frågor om vad de andra gjorde på fritiden för att få svar på de egna frågorna, de som inte kunde ställas (och som hon egentligen inte förstod själv att de var vad hon ville veta): Hur pratar man med de här människorna så de förstår vad man menar? Hur ska man vara för att passa in bland dem? Jag tänkte på det som social översättning; formulera budskapet på mottagarens språk. Men egentligen var det inget annat än det där som man får lära sig redan som barn att det är dåligt: att göra sig till någon annan än den man är för att bli omtyckt. Hey, vem var det nu jag ville att de skulle tycka om?

Inte för att det är så mycket smartare att vara sig själv bara för att bli omtyckt. Men jag insåg någonstans i gymnasiet att de som var häftigast och mest populära och omtyckta var de som inte verkade bry sig om vad andra tyckte om dem, utan bara gjorde sin grej. Det gäller än.

Inget fel med att hitta den rådande jargongen, och det är klart att det kan vara smart att känna till vilka ord som har andra konnotationer än de vanliga i just det här sammanhanget. Men det jag gjorde - och säkert inte har slutat helt med, det är ju användbart - var något annat. Det handlade om att hitta ord att namedroppa, fungerande buzzwords, och lägga sig till med dem för att markera: Jag är som ni, eller bara för att verka mer insatt än jag faktiskt var. Det är ett sådant där beteende som brukar användas i filmer för att markera någon som smått patetisk och/eller en bluff. Filmer är visserligen inte världens bästa källa för bedömning, men ändå: jag vill vara äkta.

Och insikten, att det är helt okej att vara annorlunda och jag kommer inte att bli utstött på grund av det (och blir jag det så är det inte för att det är fel på mig) kan föras över till andra sammanhang jag rör mig i. Jag behöver inte hålla tillbaka mitt engagemang, behöver inte känna att jag går in för djupt i saker, för jag vill faktiskt inte bry mig mindre än jag tenderar att göra. Jag behöver inte låta bli att kritisera, det är berättigat många gånger. Jag behöver inte ens helt och hållet låta bli mina ordvitsar, trots att de är dåliga och trots att jag vet det, och jag behöver inte noja och skämmas så jävla mycket efter att ha dragit en av dem.

Fast det var inte den insikten som kom nu under städandet. Det var mer som en sådan här inre dialog, ungefär:

Varje bekantskapskrets jag har tagit mig in i har jag fått slå mig in i.

Men är det inte så för alla egentligen? Man måste kämpa för att ta sig in i slutna grupper.

Men en del människor blir lättare inkluderade. Folk söker upp dem. Det gör de inte med mig.

Nej, men jag låter dem ju inte göra det heller! Jag släpper dem inte inpå mig!

För så är det ju. Det händer att människor närmar sig mig, men jag drar mig alltid undan. Inte kan de väl faktiskt tycka om mig? Jag måste ha missförstått. Bäst jag beter mig neutralt. Eller: Det här kommer att kräva engagemang (se ovan; går man känslomässigt in helt och fullt för allt man gör riskerar man att undvika att dras in i sådant man inte vill lägga den mängden kraft på).

Men några gånger nu har jag försökt att kommunicera exakt hur jag känner för någon när det jag känner är positivt, så att säga, och resultaten är i alla fall ofta uppmuntrande. Fortfarande är det nästan det svåraste jag vet att säga Jag tycker om dig eller Jag saknar dig till någon som jag inte har en romantisk relation eller en familjerelation till, men när jag ser hur positiv respons jag kan få blir jag oerhört motiverad att försöka fler gånger trots att det inte är alltid som det blir fullt så bra. Det är värt att våga sluta gömma ansiktet bakom händerna. Glänta på fingrarna, och chansen är stor att det första som syns är ett leende ansikte.

Inläggskaskad

2009-11-28T23:58:00.001+01:00

För närvarande ligger en massa inlägg i varierande stadier av färdigställande och skräpar bland mina utkast. Jag tänker försöka göra något av dem, och därför kommer det (peppar peppar) rätt många nya uppdateringar den närmsta tiden, definition av den tidsperioden ännu oklar.

Vissa inlägg är/blir lite daterade (som i "inte helt aktuella längre"), och därför anger jag i varje inlägg när det ursprungligen skrevs/påbörjades.

No news is good news

2009-11-28T01:19:00.060+01:00

(Påbörjad onsdag 25/11, gissningsvis sent på kvällen.)

Och så var det det där med att det är svårt att skriva om något när det inte finns något att skriva om, och att hör man inget är det förmodligen bra. Jag jobbar mycket och det är väl helt okej, och tidigare i veckan tillbringade jag ett par dagar i Stockholm hos Älskade K. Fönstershopping, museibesök, god mat, upptäckt av nya intimbutiker (en trevlig kedja, en mkt skabbig porrvideobutik) och besök i en sedan tidigare känd sådan (mkt bättre än väntat, jag hade räknat med någonting mer obehagligt från ett porrställe som seriöst har öppet dygnet runt, året om), betraktande av NK:s uppenbart narkotikainspirerade julskyltning, och nästan shopping på Pub. Gott smaksatt kaffe på café i Gamla Stan vars namn jag tyvärr glömt; en källare i alla fall) samt på centralen strax före hemfärden. Och andra sinnliga och konceptuella ljuvligheter.

Och samtal, och inte alls så mycket gräl eller kyliga tystnader. Jag kan bli dålig på att kommunicera verbalt när jag är sur och trött, men Älskade K är desto bättre på att insistera. Jag kommer inte undan med att dra mig undan och tjura. Det är väldigt, väldigt bra, för jag tenderar till det och det är verkligen inte konstruktivt alls.

---

Sen var det också det där konstiga. Vi pratar, Älskade K och jag, och diskuterar våra nojor och vår fannishness och våra crushtendenser. Vi kommer fram till, är antagligen redan från början överens om, att det är okej att crusha lite grann på andra så länge det inte går överstyr. Jag understryker också, något generat och lätt osammanhängande men helt uppriktigt, att den där crushen jag hade på en viss person nu har gått över och inte är en issue längre.

Lik förbannat märker jag när en av mina bloggfavoriter nämner ovanstående crushperson i förbifarten att det klickar till i mig och jag blir varm inuti. Och att jag skäms över det, för jag borde ju inte. Sådana är alltså reaktionerna; huruvida de sedan är logiska och/eller rimliga är en annan sak, liksom huruvida jag kan komma fram till något genom att analysera dem. Särskilt som jag fortfarande har lite problem med att skilja mellan crusher, jättestarka vänskapskänslor och beundran (finns det någon som inte har det?). Jag jobbar på saken.

Och det var ju det där också med att det är en sak att fanna och en annan att ... ja ... att välja att vara med någon.

Transgender Day of Rememberance

2009-11-21T02:26:00.002+01:00

Straight to the point: 20 november är (och var även i går) Transgender Day of Rememberance, som hålls till minne av de som drabbats av transfobin. I morgon uppmärksammas dagen i Stockholm genom en manifestation på Odenplan klockan 18:30. Om du alls har möjlighet att komma dit: var där.

Själv har jag tyvärr ingen möjlighet att komma; befinner mig på annan ort. Älskade K och en vän som även är en av talarna kommer att vara där. Mina tankar kommer att vara med dem; jag önskar att hela jag kunde vara det.

Julia Skott och Trollhare har mer att säga om dagen. Läs det: (1), (2), (3).

Kast i litet glashus (Jag kastar sten i mingvas, publicerad version)

2009-11-16T17:18:00.002+01:00

Elin Grelssons senaste inlägg inspirerade mig att skriva ett eget, men av hänsyn till tredje (och andra? och definitivt första, bitvis pekoral) part kommer det inte att publiceras. I korthet bara: jag är trygghetsnarkoman och vet inget om jakt, men att drömma och romantisera och måla upp orealistiska bilder av den där Andra kan också trassla till det för samtliga inblandade och sätta relationen så smått i gungning. Jag överdriver lite nu, men bara för att jag inte vet hur jag ska beskriva på ett mer rättvisande sätt. Sant är i alla fall att jag tillbringade stora delar av tiden från augusti förra året till oktober i år i ett tillstånd av förvirring, men också att det är bättre nu.

Vidare var det väldigt fint att läsa Elin G:s inlägg medan Spotify spelade The Smiths How Soon Is Now.

What is it you want, what is it you want to change?

2009-11-16T15:30:00.002+01:00

Google Analytics installerat. Siffror inväntas.

I övrigt står livet stilla. Lögn förresten, kommunikation med önskade vänner sker och ger kanske resultat. Älskade K var här över helgen och gav mig bästa kvällen här hittills när jag genomtrött kom hem från jobbet i lördags och hälsades med kramar och kärlek.

Men jobbmässigt ... jag är låst. Känns det som just nu. Rädd för att fastna, och rädd för att stå utan trygghet.

Jag vill plugga igen. Genusvetenskap ska det bli, och kanske psykologi och kanske mer språkteknologi. Och så skulle jag ju lära mig fler programmeringsspråk också. Och tänk vad roligt man kunde ha med lite litteraturvetenskap och/eller mediekunskap. Feministisk analys på anime, jämföra med västerländska liknande filmer, roller, berättelser. HBT-perspektiv, normbrott i allmänhet. Det finns så mycket att undersöka!

Pengar, alldeles för mycket handlar om pengar. Försörjning. Kunde jag leva av enbart vatten och luft, och utan behov av värme, skydd eller kommunikation över långa avstånd, så kunde jag göra precis vad jag ville utan inskränkningar. Men nu är jag ju människa och kan inte leva på de villkoren, så i stället får jag se till att göra vad som behövs för att uppfylla de livsvillkor som gäller för mig. Således: det förbannade jobbletandet. Le, var positiv, ge intryck av att tro på dig själv och veta ditt värde. Fake it till you make it.

Kraft hämtas ur umgänge med vänner och andra älskade. Jag vill ha kramar, skratt, te, levande ljus, samtal in på sena natten, film och tv och spel och Singstar och dans. Otvungenhet, alla masker bortlagda. Idealiskt sett med gränser placerade exakt där vi vill ha dem och ingen annan stans. Sådant umgänge som man längtar efter, som lämnar kvar en varm känsla i magen och bröstet och gör att man orkar med allt annat.

Jag ska hitta ett sätt att skaffa mig sådant umgänge. Tills vidare pushar jag mig själv att skaffa mig vänner här i trakten, och saknar mina vänner på andra orter så det gör ont. Ni fattas mig, mina kära.

And keep you from the loneliness of yourself

2009-11-12T17:52:00.004+01:00

Det är november, och det är så förtvivlat mörkt. Småsaker får mig att brista i gråt. Inte på jobbet, aldrig på jobbet, men hemma. Och ibland, nästan, på vägen hem. Mörker, kyla, hunger, trötthet och en osäker framtid gör de 45 minuterna det tar att cykla mellan jobbet och mitt nuvarande hem tunga.

Och det är ensamt i den nya lägenheten. Visst, egentligen inte ensammare än i den gamla, men kanske mer märkbart. Kontrasten mellan jobbet, med arbetskamrater och kunder, och ensamheten hemma blir tydligare. Å andra sidan är den lättare att göra något åt också (även om jag saknar kören, eller att ringa M och höra om hon är sugen på lite Doctor Who). Här finns åtminstone personer som ingår i familjen. Sådana kan jag ringa och föreslå att träffas, de är säkra och trygga och jag vet att de tycker om mig. Men det är inte alltid jag kan nå dem, och ibland är det inte en familjemedlem jag vill träffa.

Styrka, jag behöver styrka och mod. Jag ska övervinna min osäkerhet. Jag ska lära mig ta och upprätthålla kontakt med andra för att jag tycker om dem, utan (överdriven) rädsla för att bli avvisad eller tränga mig på. Det går.

You must use the force

2009-11-07T02:23:00.005+01:00

Jag vill blogga mer personligt. Tror jag. Eller så kanske jag menar privat. Om de där sakerna som skaver, som jag inte släpper utan vidare, och de som ramlar ur huvudet på mig alldeles för lätt. Det är de bloggarna jag gillar att läsa, eller det är när de politiska (läs feministiska/HBT-) bloggarna jag läser blänker till och blir privata för ett ögonblick - exempel ur vardagslivet, eller bara blandade teman i bloggen; för exempel se listan till höger - som jag verkligen verkligen blir fast. Så det finns ett ideal jag vill sträva efter.

Bara det att det känns direkt självdestruktivt att skriva så. Jag lämnar ut mig själv och andra. Jag riskerar att både såra och skada. Och jag kan inte ta tillbaka, inte med mindre än att jag känner mig feg (jodå, nu senast också).

Inte bara självdestruktivt, heller, utan destruktivt i allmänhet. Med ord kan man rasera relationer. Och självbilder, och annat också.

Ord ger makt, och den makten skrämmer mig. Eller är det det medföljande ansvaret som skrämmer? Jag skyggar nästan av instinkt. Vill inte skada, vill aldrig skada någon. Vill givetvis inte att någon kommer till skada, men inte heller att något ska vara mitt fel.

Men kanske är det mer destruktivt att fortsätta hålla alla tankarna inom mig? Jag har märkt att de blir mycket mer grip- och hanterbara när jag sätter ord på dem (inlägg om det kommer). Självbemäktigande; kontroll över den egna tillvaron. Samt utlopp. Och kontakt, men det 1) återkommer jag till, och 2) har jag fortfarande inte bestämt mig för om det är en god idé att använda det här mediet för.

[icke-tvärt avslutning goes here]

Apropå borttagna inlägg

2009-11-05T14:44:00.002+01:00

Tog bort två tidigare inlägg i går. Båda skrevs på impuls utan särskilt mycket av vare sig eftertanke eller efterhandsredigering, och känns i efterhand nästan enbart pinsamma. Att ha gamla ungdomssynder man inte kan göra något åt är en sak, men de här är alldeles nya och går att göra något åt. Så jag gjorde det.

Ett sånt där tråkigt fyllnadsinlägg

2009-10-29T23:05:00.000+01:00

Har ett otal påbörjade blogginlägg sparade, men är så mitt uppe i flytt att jag inte får till något jag vill publicera trots att jag ibland sitter uppe och skriver hela nätterna. Men så snart det har lugnat ner sig, då ni.

Meddelande till Microsoft

2009-10-20T17:26:00.005+02:00

Jag bestämmer själv om och i så fall när jag ska 1) installera uppdateringar, och 2) starta om min dator. ~~SLUTA TJATA.~~

Tre tankar

2009-10-07T18:16:00.003+02:00

Att erkänna att man inte vågade är också att visa mod.

Att inse att man inte förmådde kräver också sin styrka.

Att blotta sin okunskap i en fråga leder till större vetande.

Jag samlar på ... #1: Kreativa kraftuttryck

2009-09-28T14:00:00.001+02:00

Jag gillar språk, och jag gillar tabubrott (inom rimlighetens gränser, då). Kanske är det förklaringen till att jag är så förtjust i udda svordomar, som "Vid alla fiskars gud!"*, "Frith i en damm"**, senaste tillskottet "Det var som jävlar i havet!"*** och allt kapten Haddock skriker åt folk i Tintin.

Någon gång ska jag börja svära vid "Ninni, Anthy och den Vite profeten", men referensen är än så länge (men vänta bara tills jag styr världen!) så obskyr att blasfemin lite grann går förlorad. Åt motsatt håll (d.v.s. ondska och grovheter) överväger jag möjligheten att utropa "Bjurman!" när jag smäller tån i en tröskel eller dylikt. Ska fila lite till på det här, se vad det blir. Förslag mottages med förtjusning.

* ur Robin Hobbs trilogi Handelsmännen och de magiska skeppen
** ur Richard Adams Den långa flykten
*** ur en bloggkommentar av signaturen Jocke

Jag är en fjäril

2009-09-21T23:12:00.002+02:00

Första körrepet på tre veckor, och det var härligt att vara tillbaka. Trots konflikter under ytan gällande den gästande andredirigenten, och trots frånvaro av ett par människor jag hade sett fram emot att träffa. Härligt, dels för tillfället att sjunga igen, men dels, och framför allt, för alla människor jag (trots allt) fick träffa. För det är aldrig sången som är viktigast, även om den betyder otroligt mycket i sig. Nej, det viktigaste är det sociala. Och jag märkte en förändring i samspelet mellan mig själv och de andra sedan sist, och den var positiv.

Kanske befinner jag mig bara vid rätt tidpunkt i månaden, kanske är det för att min tillvaro börjar bli mer ordnad - ljusning! - och kanske är det något helt annat, men jag tror ändå att min kommentar i förbifarten i ett mejl förra veckan om att jag inte kunde komma för att jag skulle på årsmöte med RFSL Uppsala innebar en skillnad. Utan tvekan finns inget att dölja längre. Visserligen har jag levt med öppen garderobsdörr ungefär hur länge som helst nu, så tillvida att jag skulle ge ärliga svar på ärliga frågor men inte självmant ge information, men nu råder det ingen tvekan om att samtliga personer på körens e-postlista vet att det är någonting regnbågsfärgat med mig. Det gör att jag kan slappna av lite mer.

Och den där skillnaden jag märkte av? Den kom inte från mina medkorister. Den satt helt i mitt eget huvud. Det är länge sedan social interaktion var så här oproblematisk för mig. Eller, för att uttrycka mig lite mer begripligt, det är länge sedan jag inte gick omkring och oroade mig jämt och ständigt i mitt umgänge med andra. Jag har tenderat att mentalt slå mig själv i huvudet efter samtal som inte har gått som jag har velat, jag har analyserat sönder allt jag och samtalspartners har sagt för att hitta eventuella dolda undermeningar ... men i kväll kände jag inget behov av det. Tanken föll mig inte ens in.

Ytterligare en aspekt av att hela skillnaden kom från mig själv är förstås att ingen i hela kören bemötte mig det minsta annorlunda. Det gläder mig sannerligen. Fast det förvånar mig inte. Det finns trots allt en anledning till att jag väljer att vara medlem i just den här kören.

Anti-jante

2009-09-15T21:26:00.001+02:00

Jag följer Mymlans initiativ, och listar saker jag är bra på:

Jag är totalt orädd inför datorer, och är bra på att hantera dem. Detta har bland annat lett till att jag kan programmera i C++ och göra hemsidor genom att själv skriva HTML-kod, om jag så skulle vilja.
Jag gör vad jag vill göra, inte vad andra tycker att jag borde (vilja) göra.
Jag är en bra översättare och uppsatsskribent, och fick VG på mitt examensarbete.
Jag är omtänksam, snäll och vänlig (det är inte samma sak alltihop, men betydelserna hos orden ligger tillräckligt nära varandra för att jag ska låta dem dela punkt).
Jag bryr mig genuint om andra människor. Mitt engagemang för andra är en stark drivkraft för mig.
Jag har en fin sångröst till följd av många års körsång och en kortare tids solosånglektioner.
Jag lär mig sånger väldigt fort; denna punkt och föregående i kombination gör mig till en mycket bra körsångare.
Jag är allmänt musikalisk, och dessutom kan jag läsa noter, spela blockflöjt och begripa en hel del mer musikteori än gemene människa.
Jag ser hyfsat bra ut, och jag vet hur jag ska framhäva mina snyggaste drag på bästa sätt.
Jag är intelligent.
Jag pratar bra engelska med snyggt, brittiskt uttal.
Jag har mycket stark moralisk integritet. Det har hänt att jag har lämnat sociala och andra sammanhang helt för att jag har tyckt att människorna i dem handlade in i helvete fel. I dag hade jag kanske hellre försökt påverka de andras handlande, men principen är densamma.
Jag ser nyanserat på saker och ting. Jag tänker inte i svart eller vitt, antingen/eller, utan saker kan vara lite-av-båda, någonstans-emellan.
Jag är accepterande och respektfull.
Jag förstår skillnaden mellan fakta och åsikter.
Jag förstår skillnaden mellan kvaliteten hos något och hur mycket jag tycker om detsamma.
Jag är oerhört ödmjuk.
Jag har tillräcklig självdistans för att kunna skratta åt föregående punkt (även om den är sann), och jag inser att jag inte lär vara den enda bloggare som gör en sådan här lista som tar med den punkten.
Jag har lätt för grammatik och kan en hel del om fonetik (uttalslära), och skulle förmodligen kunna lära mig vilket språk som helst i världen.
Jag har över 400 högskolepoäng. Punkt.

Hemma och whoa.

2009-09-14T23:43:00.001+02:00

Så. Hemkommen från årsmöte med RFSL Uppsala. Hur man förbryllar många människor: dyk upp på årsmötet till en förening du just gått med i, i synnerhet om föreningen har mer att göra än dess aktiva egentligen har tid med. Extra bonuspoäng om det bland de närvarande finns människor man känner, som inte vet att man kommer.

Och jag blev på något sätt revisorssuppleant. Hoppsan. Men jag handlade i alla fall stick i stäv med mitt genus när jag nominerade mig själv trots obefintliga ekonomikunskaper, och det känns bra (däremot handlade jag HELT i enlighet med mitt genus när jag som motvikt omedelbart förminskade mig själv genom att understryka bristen på sagda kunskaper och den föga omfattande betydelsen hos uppdraget).

Däremot lyckades jag inte säga "Och om ni vill ha någonting språkkollat, hemsidan till exempel, eller dokument som ska skickas någonstans, så tar jag mig gärna an det. Min utbildning täcker precis den sortens saker, förutom faktisk översättning." Blyghet suger.

Men det verkar vara en grupp människor som har jättekul ihop. Jag trivdes från första ögonblicket, och ser fram emot att vara aktiv med de här människorna ett bra tag framöver. Förhoppningsvis behöver jag inte lämna dem för Örebro.

Avd. Ord jag måste använda någon gång

2009-09-14T14:56:00.001+02:00

... som skrivet, eller i lösare sammansättning:

"Spegelneuronslabyrint".

Jag ser dig och empatiserar och sätter mig in i din situation, via två, tre, kanske fler steg i form av andra människor vars känslor och erfarenheter hjälper mig att ögonblicksvis känna vad du kan tänkas känna, och tänka vad du kan tänkas tänka. Trots att ditt liv skiljer sig från mitt på alla möjliga olika sätt.

Torchwood - Small Worlds

2009-09-11T02:15:00.001+02:00

Detta inlägg innehåller spoilers för (= avslöjar viktiga detaljer i handlingen till) Torchwood-avsnittet "Small Worlds".

What was I supposed to do? frågar Jack Harkness sina medarbetare i slutet av "Small Worlds", det femte Torchwood-avsnittet.

Tja, du kunde ha låtit mamman ta farväl ...

Det är bra när TV-serier och annan fiktion ställer svåra och viktiga frågor. Mindre bra är det när frågorna har uppenbara svar. Torchwood har uppenbarligen ambitioner, men med genomförandet är det si och så. Någon skulle verkligen behöva läsa igenom manusen och stryka och rätta till allt som är fånigt, allt som klingar falskt (jag vill mena att skådespelarna gör vad de kan av det tillgängliga materialet) och allt som bryter det frivilliga upphävandet av misstron (om någon har en bättre svensk term för uttrycket vore jag mycket tacksam). Som när Jack upptäcker sin döda vän, förtvivlad sjunker ned på knä, sluter hennes ögon, gråter, undrar hur det hela kan ha gått till ... Och därefter reser sig upp, konstaterande "I need a drink", varpå Jack och Gwen ses sittande vid ett bord på Torchwood-högkvarteret, Jack drickandes whisky. Va? Seriöst, ska de inte ens ta hand om kroppen, eller åtminstone kalla dit polisen? Vill Torchwood hålla sig dolda? I så fall, varför samarbetar de öppet med polisen? Avsnittet är fullt av den här sortens logiska luckor.

Och varför, i himmelens namn, varför kände man sig tvungen att visa "älvorna" i bild? Tala om bortkastad specialeffektsbudget. Dels var CGI-effekterna knappast värda pengarna i fråga om trovärdighet, men, framför allt, dels är regel nummer ett i skräcksammanhang: det publiken inte ser är alltid mer skrämmande än det som faktiskt syns. Det går att göra oerhört mycket med kameravinklar, ljus och ljud - inte minst krypande musik. Med sådana medel kan man känslomässigt påverka publiken mer än vad till och med den skickligaste animeringsstudio man kan tänka sig kan åstadkomma.

#2

2009-09-10T17:28:00.001+02:00

Men det här funkar ju inte. Jag kan knappast ha en blogg om jag inte skriver i den. Här ska ske bättring!

Fast inte förrän jag har fått mat.

Något nytt

2009-09-02T20:24:00.001+02:00

En gång i tiden hade jag skrivskräck. Det började när jag var tretton år, och fortsatte tills ... ja, vuxen ålder, gott och väl. Allt jag skrev som var det minsta kreativt förde med sig en otrolig ångest. Att skriva var tortyr och plåga, att läsa en nyförfattad text krävde stor ansträngning, att låta någon annan läsa medförde skam och undveks i möjligaste mån. Brev skickades inte. Skoluppsatser åstadkoms i sista minuten eller, i enstaka fall, inte alls. Jobb söktes inte, såvida det inte gick att slippa ifrån det förhatliga personliga brevet. Prov lämnades in ofullständigt besvarade, ibland med svar i form av stolpar och stödord. Ofta var jag tom i huvudet ända fram till slutminutrarna, då skräcken inför att skriva överskuggades av skräcken inför att inte bli godkänd på provet jag skrev trots att jag visste svaren på frågorna. Och i salsprov var plågan ändå tidsbegränsad; hemuppgifter kunde vi ha flera dagar eller veckor på oss. Och kreativt skrivande av alla de slag var nästan per självklarhet förknippat med tårar.

Men våndan släppte. Den avtog med tiden, av flera skäl: nödvändighet, terapi, vana. Men det som framför allt fick det hela att vända var att jag började kunna vara lite mer accepterande mot mig själv, och sluta gömma mig. Det gick inte i en handvändning; det har inte gått från "svårt" till "lätt" i ett slag, utan det är lite av en läkningsprocess. Men om jag skulle ange en tidpunkt när processen började, så var det i augusti i år. För att använda Karin Boyes metaforik så blev det som växte äntligen starkare än det som stängde.

I dag bär jag med mig anteckningsbok och penna överallt. Skrivandet har blivit ångestdämpande i stället för ångestskapande. Och en del av de nedskrivna tankarna kommer att publiceras här.